idag när jag satt på tåget med min jos, och fönstret var öppet och släppte in VARMA vindar och det luktade trä vid sågverket, och koskit vid hagarna och eld vid vårbrasan och jag lyssnade på beruit (tack lillebror!) så kände jag mig så sjukt tillfreds och mjukt lyckligt. den förbisvischande utsikten gjorde mig helt nationalromantisk och allt var fintfintfint. antagligen berodde det till största delen på två fina blondiner. eller bara.
iallafall. mycket har varit dubbelt. som blondinerna. och tårtorna. och konserterna med biblioteksbästisens spelningar. marimekkofynden. turen.
jag har freeloadat och lyxat, så det har jämnat ut sig. gästlistat mig in på nation, för första gången. och väl där, impat på utbytestudenter och vanliga studenter med mina omfattande låttextkunskaper.
inledde dessutom hela trippen med att halkramla i en nyskurad stentrappa och tvärsätta mig rakt på kanten av ett trappsteg. detta belönades med ett långt smalt blåmärke över halva rumpan. jag kunde inte sitta på flera dagar.
sandra konstaterad också, mitt i natten efter en massa drama, hur konstigt det var att jag var där i hennes liv. i realtid. att det annars bara är avraporteringar eller samtal med mil emellan så man inte kan göra något. nu satt jag plötsligt där mitt i, när det hände och kunde klappa på henne när hon var ledsen. det var ovant. men vi kommer nog vänja oss igen.
och jag vill inte alls va en skåning. jag vill mycket hellre att blondinerna på de skånska slätterna ska släpa sig tillbaka till betongen. och en av dem är ju på god väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar