sommarpojkens dotter.

har varit på 80årskalas i mullsjö med pappas icke-biologiska släkt. den som fyllde år var alltså frun till den yngste sonen i den familj där pappa var sommarbarn i tio år av sin barndom. dom flesta är superfrireligiösa. det sjöngs tillexempel psalmer när gitarren åkte fram och det manades till allsång. jubilaren, wiolet, var en av mina bästa vänner när jag var liten. älskade allt med henne. hennes porslinssamling, hennes chockrosa fårskinsfäll, hennes elorgel och när hon spelade på den. hennes långa slivergrå fläta som hon hade lindad runt huvudet. och hennes småländska säger du det, till allt man sa. den där släkten är vrålstor. för många att räkna, för många att hålla reda på. de flesta träffade jag för första gången. jasså är du sommarpojkens dotter, sa dom. och så kunde alla berätta nått från min pappas sommarbarndom. och han är med på deras kusinträff och han bär vit slips och kistor på begravningar för trots att de är så evinnerligt många så får pappa också plats, han är också en del. det är så himla rörande och hedrande att få vara sommarpojkens dotter.
och det är också rörande och hedrande att när jag hälsar på wiolets yngre bror så skiner han upp i ett leende som betyder äntligen får jag träffa dig. jag vet precis vem du är och exakt hur mycket min syster tycker dom dig. lika mycket som du avgudade henne som barn.