i like i salt i like it wet i like my makeup in a mess so i cry long i cry hard let i fall and i wont stop until my tears are all shead.

om det inte har framgått så har jag det lite kämpigt i livet just nu. det är verkligen inte fun and games på jobbet. jag hade tänkt plugga i höst men fick inte för min chef. och en viss person är fjärr på mer en ett sätt.
saker blir inte som jag vill kan man säga.
jag tar det rätt hårt.
men, tar jag det så himla hårt? när grät jag ens senast? jag är en mycket gråtig person och i våras ägnade jag ju en hel helg åt fullblow gråtbryt över jobbrelaterade saker.
nu är det liksom trefrontstkrig och inte en droppe. är detta ett tecken på att jag blivit helt hårdhudad och kan hantera detta, eller är det här nånsorts känslokall försvarsmekanism som egentligen är en varningssignal om att mitt mående är helt åt helvete? så har jag tänkte lite, men inte riktigt hunnit känna efter. blev ju som sagt tårögd i slutet av min första jobbvecka men det var av ilska som jag dessutom svalde snabbt.
fick dock lite otippat outlet när jag kollade på hitlåtens historia med laleh. och sen följde jag upp det med kolla på tusen klipp av typen oväntad person är överdjävligt bra på valfri talang och alla blir superchockade. då fick jag grina loss.
och när jag skrev att det var rörande idag att tänka på min pappas sammhörighet med sin sommarsläkt så menade jag att det gjorde mig helt tårögd. och det blev inte direkt bättre när en av de festliga allsångspsalmerna var blott en dag. var tvungen att lämna lokalen då.