att min ansökan till estetiska gymnasiet bestod av att jag, med nedåtböjt huvud och inåtpekande tår, viskandes reciterade en kenttext med många konstpauser.
och att jag kom på detta bidrag kvällen innan, och bara sökte till denna enda skola. att jag inte satsade, inte tog reda på om jag faktiskt var bra, såg till att bli bedömd utifrån med nått som var på riktigt, inte bara ett kvasipretentiöst försök att framstå som djup&svår.
och så är det extremt pinsamt att tänka på att en viss ung, fantastisk skådespelare sökte in samtidigt som jag. och att hon var generositeten själv och lät mig öva inför henne. och att hon, när vi träffades genom kompisars kompisar fem år senare, kom i håg mig.och kenttexten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar