två konstiga grejer att drömma om.

jag drömde så himla otippat häromnatten. dels drömde jag om övernaturliga grejer, att jag skulle ta nått serum och bli spökliknade och flyttas genom dimensioner och värmde upp genom att försöka gå genom väggar. dels förekom en person som jag har noll relation till, en tjej som gick året över mig i segeltorp och som jag nog aldrig pratat med eller brytt mig om. helt kort var hon bara med, och skulle också dricka serumet och bli vålnad. så himla konstig att hon var med sådär, hur valde mitt undermedvetna ut henne liksom?
det där övernaturliga hade mer passat in i mitt drömmande för typ fjorton år sen. hade en intensiv häx/andar/tankekraftsperiod då.

råkade använda lite ovårdat språk idag på jobbet.

kollega: nä, nu är datorn så där seg igen!
jag: ja, den kukar ju ur var och varannan dag numera.

ser det som ett tecken på att jag är så avslappnad och hemmastadd där nu att jag inte längre vaktar min tunga och gör mig till.
och inga barn var i närheten och hörde, men i mitt yrke så förväntas man ju ändå vara lite äppelkäck i alla lägen.

sånt som ingår i 15 årsplanen.

metal är hårdare än döden.

klara är här och har prickiga tajts och skrattar högt när hon läser dn söndag . igår maskerade vi oss till 25åringar med tuggummibubblor, uppdragna luvor och ungdomsbiljett. nu lyssnar vi på jens lekman och ska snart till fruktparken.

att queera en aktivitet genom att överdiva könssterotyper.

i skogsryggsäcken på min förskola bor som bekant en älgfamilj. när älgfamiljen förra året bestod av en ensamstående mamma (med rosett om halsen) och hennes två barn samt en norrlandsboende älgpappa som ibland hälsade på berodde det på att vi då hade två barn som levde utan sina pappor. vi tänker att det är viktigt att barnen kan spegla sig i de berättelser som berättas på förskolan. att det är så vi gör en norm som är mer inkluderande. visserligen har majoriteten av barnen hos oss typiska kärnfamiljer. dom får känna igen sig i stentrollsfamiljen som bor under trappen, trollefar och trollemor och lilla ållebolle. iallafall, nu har vi två barn som båda är barn till lesbiska par. enbart. inga pappor finns med i bilden överhuvudtaget. så, to queer it up lät vi älgfamiljen när vi introducerade för den nya skogsgruppen bestå av två mammor och ett barn. här är en älgmamma och här är en älgmamma, sa vi. vad ska de heta? efter mycket om och men kom vi fram till att den ena mamman (med rosett om halsen) fick heta britta. men vad ska den andra älgmamman heta? PAPPA! var det omedelbara och ihärdiga svaret. vi försökte och försökte och tillsist gick de med på att den andra älgmamman kunde heta elin. och älgbebisen fick heta blixten. (måste se filmen bilar alltså. blixten mcqueen följer mig vart jag än går).
idag innan vi gick till skogen försåg jag även den andra älgmamman med en ordentlig rosett om halsen. för att ingen skulle tvivla på hennes könsidentitet, och osynliggöra hennes normöverskridande.
det funkade.
och igenkänningsglädjen glittrade i ett av barnens ögon när vi sa här kommer älgmammorna.

det går en man omkring i mina skor.

jag väntar på att sofia ska komma hit så vi kan kolla ikapp på true blood. vi har sex avsnitt att kolla på. helt sjukt. lite bra, pga att det är roligt att kötta, men mest dåligt för det är lix ett bevis på hur himla lite vi har hunnit ses på senaste.
här är iallafall en bild från när vi kollade på true blood sist. eller en gång vi gjorde det iallafall. den föreställer våra skor. våra likadana fotriktiga skor. och det är inte de som nämns här. det här är det andra paret likadana eccoskor som vi köpt inom loppet av ett halvår. fast de här har iallafall olika färg. gissa vilka som är vems?

homance.

igår sa min mamma till mig att jag var lite vulgär som hade svart behå.

september och jag fattar ett svårt beslut.

tänker att man ibland måste tillåta sig att rota i sina gamla känslor. för att känna om man känner likadant fortfarande. hur ska man veta hur man känner om man inte utsätter sig för känslorna lix? helst under ordnade former. genomförde därför ett experiment igår och lyssnade igenom denna lilla playlist.
tidigare dokumenterade reaktioner var ju tårtar samt pepp. inväntade resultat med spänning. betade av låt efter låt och kom mest väldigt konkret ihåg hur jag tänkt då, rader som jag tyckt var det perfekta soundtracket till det som hände, det jag kände, det jag valde. men känslan var inte upphöjd till tusen så där som det brukar vara med låtar som spelats på repeat under känslosamma perioder. jag togs tillbaka, men jag kastades inte dit. grät först till sista låten. och det har jag ärligen gjort varje gång sen jag hörde den första gången som femtonåring i liggandes på sängen i mitt nedsläckta flickrum. för att det är en av de bästa kentlåtarna. en av de bästa låtarna. sorgligast och sannast.

jag sliter mitt eget hår, de sliter varandras.

de här inskolningarna tar knäcken på mig. drömde i natt den klassiska stressdrömmen jag-tapppar-alla-mina-tänder. dom ramlade en efter en ut med slemmigt blod och sjuk långa rötter, och jag kunde omöjligt få tag på en tandläkare.
iallafall. inskolningarna. dom går bra men det är så krävande. inte bara de här fem nya personerna som ska in i verksamheten och deala med separationen från föräldrar (eller föräldrar som ska deala med separationen från barnen...) men alltså de gamla barnen är så svartsjuka! och visar det på så himla ocharmiga sätt. har plockat så himla många tussar hår ur knytnävar.

fyra grejer jag ätit i helgen.

brända mandlar
björnbär
kräftor
kantareller.

stora vink-dagen.

man vet att man har lyckats när ungen man eskorterar ut till den väntande föräldern i hallen glatt sjunger maja maja maja maja majaaaaa! och hopsar fram bredvid en.

(ett annat barn var så förtvivlat att hon rev ner grejer från väggarna och välte möbler.)

en mamma på mitt jobb till mig: vad skönt att inte ha barn, då är det ingen som stökar ner en massa.

pedagogisk dokumentation.

jobbpeppen fick utlopp under den gångna veckan. planerandet och kommaigångandet och uppstyrandet påbörjades. längtar nu ännu mer till nästa vecka.
när alla samtal och överskolningar var genomförda och inskolningen än så länge bara inneburit en första timmes påhälsande och två barn till blivit lediga och ett barn blivit febrigt hade vi plötsligt bara tre barn på min avdelning igår. på tre pedagoger. vilket innebar att jag kunde ägna hela min jobb dag åt att färdigställa de överflyttade barnens pärmar, gå igenom mappen med lekbilder och sätta ihop till varje unge.
vissa mönster blev väldigt tydliga. en del bekräftade sånt jag redan visste. på ett av barnen hittade jag inte en enda bild där hon lekte ute. hon hatade att vara ute. därför kom hon väldigt ofta först till lunch med sin mormor. så "slapp" hon vara ute. det gjorde också att hon hamnade extremt mycket utanför, hon missade ju hela förmiddagen och hade jättesvårt att ta sig in i barngruppen när hon väl kom, för dagens konstellationer var redan etablerade.
för att ha nån sorts riktlinje för hur mycket bilder alla ska ha har vi gemensamt kommit överens om att ungefär 14 lekbilder är lagom. för vissa barn fick sortera och välja och prioritera för att inte sticka upp i det dubbla antalet, för vissa barn fick jag ta oskarpa och ryggvändande bilder för att ens komma upp i 12 bilder.
ett av barnen som gick över älskade våra rosagula tyllkjolar, han hade dem så ofta han kom åt. till min förvåning hittade jag inte en enda bild på honom i tyllkjol. bilderna blir ett sånt himla befästande av vad de gör och hur det var. det blir ju sanningen. och tanken är att bilderna ska representera detta. varför finns inte en enda bild på honom i tyllkjol? jag såg ju honom ha den så himla ofta. jag tror att det är för att han gick hem klockan tre. innan klockan tre har vi full barngrupp, ganska ofta är det kaosigt. om man är inne då är den första tanken inte att nu plockar vi fram kameran. det gör vi efter tre. när det är lite färre barn, lite lugnare. då lekarna slutar likna kaos och blir mer tydliga för oss.
och det är ju inte en slump att strömmen av bilder på vissa barn aldrig tar slut. de är de som som är där allra längst. när det inte är så många andra att dela sin uppmärksamhet mellan.
och alltså, för att poängtera, det här gäller alltså bilder på det som kallas fri lek. då vi inte styr lika mycket, och inte har samma kontroll som vid mer pedagogiskt riktade aktiviteter. då räknar vi och ser till att alla är med lika mycket, och delar upp grupper och blandar barnen och följer upp. iallafall, insåg allt detta. och diskuterade med kollegorna. och vi kom framtill att vi kanske behöver ha ett tydligt fokus på leken, jobba med den som vi jobbar med allt annat. eftersom den i slutändan ändå utgör den största delen av barnens liv.

så, det här var pedagogisk dokumentation alltså, när den är som bäst. dvs. medvetande gör mig som pedagog om hur jag fungerar i den pedagogiska verksamheten.

spänningen är olidlig, peppen är stor!

alltså kungabebispeppen! ser så himla mycket fram emot hela spektaklet kring detta.
hoppas på dirketsänd teve, kanske att de bär ut ungen på sliverbricka (vilket de gjorde med v-gurra. obs! sant!) och om inte annat så på livedop! samt såklart, all merch kring detta.
som annie uttryckte det sms-ledes: hoppas det kommer godisspecialutgåvor! med ett rart barn på. eller kanske FLERA!

"ni förstår, det är så mycket som ska piffas när man ska vara en frida hyvönen. man föds nämligen inte som en, man blir en"

ikväll har jag och biblioteksbästisen suttit i vitan och känt oss sexiga för att vi betalar skatt. vi kollade också på fabulösa frida hyvönenen, tyckte london! var bäst, hoppades lite att de nya hitsen skulle låta bättre på skiva och älskade lovisenstadt så som man gör. ikväll extra mycket för att hon doade på ett ben och gjorde interpetive djur-dance till sista nya hiten (tiger, orm, spindel).

extra plus för att det var en tisdagkväll, kändes lite som förritin.

musiknyheterna.

i år var första gången på tio år som jag inte var på en enda festival. det var också första gången i livet som jag var på allsång på skansen.
väljer att inte se det som ett tecken på någonting överhuvudtaget.

önskelista.

imorgon far emma till ny. vilket så klart betyder att man måste ge henne en lista på saker att inhandla till en där. det här vill jag ha:
1. vodka!
2. lucky charms!

om jag var rik + inte i behov as superfotriktiga skor så skulle jag även be henne köpa dessa.

vecka 33 här kommer jag.

har längtat till jobbet hela helgen. obs! har haft en asbra helg.
men PEPPEN inför den kommande veckan, den slår allt. längtar efter kollegor och barn och föräldrar. längtar efter att genomföra och styra upp och komma igång. efter att ha samtal och möten och planering. efter att leka och bråka och kramas.
fy farao vad jag gillar mitt jobb.

bomulls.

idag är det prick ett år sen jag började jobba. firade med att ha två överlämningssamtal. way to wrap it up. grinade nästan.
jag minns första gången vi hade handledning och a-l sa nått om att vänja sig, inte ta åt sig, inte ta med sig, att man blir bättre på det. van. jag sa att jag såg framemot det. jag har dom liksom här hela tiden, sa jag och gjorde en gest mot halsen. lite som att jag ströp mig själv, eller döljde en ansträngde sväljning.
så känns det fortfarande. som om dom hänger mig om halsen. jag undrar när jag kommer bli van. om jag någonsin kommer sluta att nästan grina.

dagens ilandsprobleml.

väldigt ofta när jag tvålat in mig ordentligt så missar jag att skölja ur löddret ur håret i den högra armhålan. måste nästan alltid hoppa in i duschen igen för ordentlig ursköljning.