två fina från mammas 60årsdag på louisiana.

igår när våren kom.

nu var jag inte hemma igår, men att döma av väderleksrapporter och statusuppdateringar som jag tagit del av i efterhand så verkar det ändå som att t på mitt jobb hade rätt.

musik man har en relation till för att någon man tycker mycket om lyssnar mycket på den.

var tvungen att spotifya stefan sundström nu. (eftersom inslaget kreativ ångest påminde mig om att det var just där låten låg sol föddes. den framfördes sen på poesifestivalen 2002 med den ack så fantastiska men ack så omusikaliska kristina lugn på triangel. alltså hon kunde inte ens slå på triangeln i takt. det var fint. )
sofia brukar beklaga sig över att ingen hon känner lyssnar lika mycket på sundström som hon. att hon verkligen skulle vilja ha någon att prata om hans texter med.
och jag är inte den personen, jag har aldrig lyssnat speciellt aktivt. men när jag scrollar igenom hans album och klickar lite här och där så känner jag igen väldigt mycket. kan sjunga med, kommer ihåg textrader, kan nynna introt på till nästa låt på skivan innan den börjar.
och jag tycker ju att det är bra. jag har bara aldrig fastnat.
jag har ungefär samma relation till manic street preachers. av samma anledning. det är ett av sofias favoritband, utan att vara mitt.

10 år sedan.

den här veckan fick hanna en inbjudan till en highschool reunion. det betyder att det i juni gått tio år sedan hon slutade nian. och eftersom hon och jag är lika gamla, betyder det att det är tio år sedan för mig med. vi pratade lite om det i tisdags, hanna hävdade att hon inte komihåg alla som gick i hennes klass, jag och sofia diskuterade vilka som gick i vår klass resp. i parallellklassen, jag hade ingen känsla för det nästan. vi var ju bara sextio stycken totalt. vi kom också fram till att ab nog skulle ha en reunion, alltså inte vår klass, den lite sämre klassen. vi visste inte om vi ville gå på en reunion ändå. antagligen inte.
den här veckan hade också kobra sitt jubileumsprogram. tio år sen det började. jag minns att jag började kolla på kobra då i början av gymnasiet, men jag visste inte att det startade då. dog nostalgidöden hela tiden. de påpekade också att kobra är årsbarn med nineeleven. och då slog det mig att det är så mycket som det är tio år sedan det hände.
för tio år sen var jag sexton. för tio år sen slapp jag högstadiet. för tio år sen hittade jag en bästis i sofia, världens bästa sofia. för tio år sen stod vi längst fram på rocktåget i jogersö med våra egentryckta t-shirts och pratade sen hela natten om ALLT uppe på min vind på landet. för tio år sen var jag med hennes familj ett par dagar på sandhamn och lärde henne lyssna på lars winnerbäck. för tio år sen började vi gymnasiet. för tio år sen var vi på en informationshelg om ungvänster, den 15 september, alltså bara några dagar efter terrorattacken. för tio år sen hade jag mitt politiska uppvaknande och sen demonstrerade vi mot bombningarna av afghanistan och hatade anna lindh varje helg. för tio år sen var jag med och återuppstartade ungvänster huddinge tillsammans med min dagiskärlek. för tio år sen började jag sminka mig. mest med glitter, stjärnor, kajal och knalliga ögonskuggor.
och framförallt. för tio år sen åkte jag, och sofia (och anna och eve och vår homie pappa per) till hultsfredsfestivalen. (och missade därmed göteborgskravallerna. som vi nog var lite försmå för.)
och min mamma sa efter det att hennes kompisar brukade säga att deras barn blev så stora när de började gymnasiet. mamma tyckte att jag blev stor när jag hade varit på hultsfred.
2001, för tio år sen, var jag sexton år och det var då jag blev stor.

jag när en kulturelit vid min barm!

notera dock att vi väger upp den goda smaken med att fredags-mys-äta tacos till lunch.

(måste citera mig själv från fejan också) för säkerhets skull ska jag börjar repetera u-n-i-k-k-o varje lunch. man vill ju inte riskera att de sitter där i på spåret om 30 år och ba "ja den ser ju ut som en vallmo så vi säger- vallmo..?" *kulturskymning*

kompisbussen.

i torsdags upptäckte jag att det går en buss mellan mig och sandra. en kompisbuss. åtta minuter tar det. mer än dubbelt så fort som att ta tuben, och framförallt utan det mentalt jobbiga att åka in till liljeholmen för att sen byta och åka ut igen.
eftersom sandra bor ganska nära mitt jobb, så betyder det att det är en buss som tar mig dit också. tur att jag upptäckte detta just när... just när... just när våren kom.
och det är dags att börja cykla.

melasspex.

biblioteksbästisen ska leda nånsorts bokcirkelprat om camus fallet.
är lite sugen på att dra på mig en svart polotröja och gå dit och hävda att han "orättvist har hamnat i skuggan av sartre".

ranson.

t på mitt jobb har slagit fast att våren kommer den 20 mars. inte förr, inte senare. ej baserat på vårdagjämningar eller liknade. hon känner det i benen eller så.
hon är dock rädd att vi kommer gå under innan dess. men hon har en lösning. i hennes lokala matvaruaffär kan man ofta göra bra klipp. nu senaste på tryfflar. tio spänn. så t har köpt på sig ett antal askar fyllda med tryfflar. varje onsdag sen någon vecka tillbaka ställer hon in en ask i personalrummet med en post-it som säger varsågod ta EN var. askarna är egentligen fyllda med 24 tryfflar. men för att det ska bli rättvist och alla ska få en var och inte mer har t tagit bort så att de innehåller prick 16.
en chokladbit mitt i veckan. för att klara vintern. sen kommer solen, då behöver man inte choklad, säger t.

ett hårt, ogenomträngligt skalbaggeskal av urvuxna kläder

på tal om det här med kläder jag hade på mig i mina unga tonår/när jag fortfarande var en tween:
kommer ni ihåg när jc var ens favoritaffär? när alla som inte hade råd att köpa champion-tröjor köpte complete-tröjor och det ändå var ganska coolt?
jag hade ingen complete-tröja. ingen champion-tröja heller. jag minns dock en kamouflagemönstrad topp som kostade 99 kronor som jag önskade mig men som jag inte fick. jag köpte den själv tillslut, tyckte den var skitfin. knappt tre år senare tyckte jag den var det fulaste ever och skämdes över att jag ens haft den på mig. sa nått till mamma om hur det är konstigt med trender som påverkar en sådär, kommer du ihåg hur snygg man tyckte att den var? och mamma ba eh, nä, jag tyckte den var ful redan då. chocken när hon sa så! chocken!

jag hade heller inga savannbyxor. är stolt över detta än idag. men jag hade hipsterserna från jc. och här ska hipsters läsas i betydelsen att de var byxor som satt på höften. typ alla hade dom. de var mörkt mörkt jeansblå, hade bred linning och breda hylsor. två knappar. inga fickor. fy satan var snygga de var. och vad snygg jag kände mig. har aldrig älskat ett par byxor så som jag älskade dem, min jc-hipsters.

Day 30 – One last moment.

nån gång, max för tio år sen, pratar jag och min bror om kofi annan. jag minns ej detaljer men jag märker att vi inte riktigt pratar om samma sak och känner att jag måste fråga: vet du vem kofi annan är?
då svarar niklas med att lite frågande sjunga "kofi annan davids son?"

Day 29 – Your aspirations

jag ska bli världens bästa förskollärare.
jag vill bli säkrare, ha en massa erfarenhet att luta mig emot, ha ett lugn i att jag vet vad jag håller på med. gissa mindre.
jag tror att jag är ganska bra redan, att det är rätt, att jag tillför något och hör hemma. men jag vill liksom bli... skicklig.

och, så vill jag ju forska. grotta ner mig, marinera hjärnan i teorier och smarthet. formuerla, upptäcka nytt, ta med mig.

teorin eller praktiken, den eviga frågan. helst teorin i praktiken. praxisnära forskning. tillämpbar teori. hitta former för att slippa välja, inte se det som två skilda världar utan två viktiga kompletterande delar.
inte ge alla puckon på min utbildning rätt som sa att det här har ju ingenting med verkligheten att göra. (det är ju det här som är verkligheten! puckon!)

Day 28 – Something that you miss

jag saknar mina tisdagskvällar.
dom som började med att jag tog bussen 17.14 från centrum, kom till biblioteket tjugo i sex, hittade en undansmusslad banan från mamma och gick till pentryt och kokade en kopp te, stal en mjölkskvätt och fann biblioteksbästisen nedsjunken i svd kultur. tio i kom bibliotekarsonen ut ur hissen, stegade fram till kaffeautomaten och märket inte oss. några minuter i gick vi i samlad tropp till disken, möttes oftast av vår fantastiska chef som höll en kort monolog om dagens verdermödor kring universitetet och dess studenter. en sen jobbade vi tillsammans i tre timmar, plockade böcker, scannade artiklar, fixade kopiatorer och förklarade hylluppställningar. eller dessa arbetsuppgifter ägnade vi kanske max en halvtimme. resten av tiden satt vi där tillsammans och småpratade om ytterst viktiga saker, nördade in oss och lärde känna varandra och hade det fint tillsammans på ett väldigt otvunget och oansträngade sätt.
sen stängde vi ner, om jag hade tur tog det så långtid att de missade tuben som gick 12 över, då väntade de ut med mig tills min buss kom 21.21.
då åkte jag hem, vansinnesfärderna med 540, alltid var det nått. stå still i fem minuter i råsta, fastän man var nästan nästan hemma. komma till hallonbergsplan, kika upp mot andra våningen och se om det var tänt eller släckt eller neddraget och då kunna räkna ut om det skulle bli tesittning med hanna. det blev det oftast. då gick vi aldrig och la oss så där tidigt som vi hade tänkt oss. väldigt otvunget och oansträngt.
oj vad jag saknar dom, min otvungna tisdagar.

som i simpsonsavsnittet när de blir fosterbarn men listar bra saker som marge brukade göra: micra deras underkläder när det var minusgrader.

idag tog jag på mig strumpor och trosor som kom direkt från torktumlaren. det värmde gott kan jag säga!

mitt eget blue hawaii

igår hade vi beach party på mitt jobb. mina kollegor hade gjort så fint! christer sjögren, ljuslyktor, blomsterkrans runt halsen när man kom. dom gjorde alkoholfria san francisco till mig och de andra drack nått farligt ur en vattenmelon. de hade hängt kreppapper för lysrören i rörelserummet och dukat med små blommor. alla utom jag hade tolkat semsterklädsel som solisar. ingen såg nått i mörkret. sen blev det karaoke med askonstiga låter från åttiotalet som jag aldrig hade hört. utom electric banana band. ägde den. jag och en av bettorna ägde också karaokeskivan med bara spice girls. mel c-kickade också. pratade skitlänge om facebook med en hater. och sen när jag märkte att tanterna började bli lite för tipsy tackade jag för mig och gick hem utan att utsättas för ev. vuxenfylla.

Day 27 – Your favorite place

att det fanns en tid då jag inte ville åka till landet är helt obegripligt. eller ja, det hör väl till nånsorts slå-sig-fri-tonårs-process, det är ju inte urkonstigt att man inte vill vara isolerad i ett hus i skogen slut då. för det är det ju, bokstavligen. längst inne, efter en knagglig grusväg som övergår i gropig gräsmattebelädd sak där ligger ett litet torp, med lillstuga, uthus och lada. gigantisk gräsmatta med vinbärsbuskar som ett bra år förser mina föräldrar med sylt till sin frukostgröt varje dag. urgamla äppelträd, nyplanterade päronträd. plommonträd, körsbärsträd, krusbärsbuskar, fläderbuskar. pioner, lupiner, rallarosor, jasmin. klöver i gräsmattan och påskliljor på rad. högar med bräder och plåt, till evighetsprojektet ladan. faluröfärg med vita knutar och gröna dörrar. och så skogen runt om, som omfamnar och gör allt tyst. tokidyllen.
alla mina sommarlov spenderades här. mamma jobbade i stan två veckor mitt i, då var vi själva med pappa och stekte pannkakor. men jag och niklas var på landet från skolavslut till skolstart tills vi blev gamla nog att bestämma själva att vi inte ville följa med. det var lite magiskt att komma hem då också. till ett rum som stått orört. till kompisarna på gatan. till det varma och instängda radhuset och kabeltevekanalerna.

det bästa med landet är lugnet. att det är tillräckligt långt borta från vardagen för att koppla av, men så välbekant att det bara är att glida direkt in i allt. dom personerna som mamma och pappa blir på landet. älskar dom!

ett år när jag och hanna åkte till arvika så utbrast hanna lyckligt "värmland nu kommer jag!" när vi passerade landskapsgränsen. jag har aldrig känt så inför min födelseort. och det kan kännas lite deppigt. men när bilen skumpar mellan åkrarna och svänger ner mot skogen så huset skymtar fram så vill jag numera utbrista så som mamma alltid gör "hej landet här kommer vi!". min lokalpatriotism är förlagd på annan ort. och jag och niklas har pratat om det där. att vi inte kommer sörja speciellt när mamma och pappa bestämmer sig för att sälja radhuset. men landet! över våra döda kroppar.

Day 26 – Your fears

avdelning smått irrationella rädslor:
nattfjärilar
rivjärn
obehandlat trä

jag är skrikrädd för nattfjärlar, tycker att de är extremt obehagliga. fladdriga, mjöliga, oberäkneliga. är inte skrikrädd för de senare två. det är mer mina köksissues. rädd är väl fel ord. jag är inte rädd för rivjärn och obehandlat trä. det är bara väldigt väldigt obehagliga. hanna har kbt:at mig lite med rivjärnet. nu kan jag vara i samma rum som nått som river morötter. men aldrig att jag skulle ta i ett själv. allt är en virdig reklamfilm från 90-talets fel. massa människor kommer in till aktuen med handskador, ambulanspersonalen ropar: "potatisgratäng" "mackaronilåda" osv. sen förevisar en allvarlig doktor ett rivjärn och säger det här är farliga grejer man måste vara försiktig och exakt samtidigt slinter han med handen och man hör ljudet av hur kan råkar riva in rivjärnet i sina knogar. alltså obehagsryset!!!
obehandlat trä vet jag inte hur det uppkom. nån påpekade att jag borde fått ig i träslöjd. det fick jag inte, problemet måste uppstått senare. jag har alltså diverse köksverktyg som jag inte kan ta i utan att ha handskar eller annat skydd på mig.

riktiga rädslor är väl mer paniken iför att mamma och pappa ska bli gamla och skruttiga. och att falla för grupptrycket på olika sätt, att det här nätverket som man har runt sig inte bara ska bli det som fångar upp en utan också det som håller en fången. typ.

Day 25 – A first

jag minns inte hur gammal jag var exakt, 11 kanske, och det var någon dag efter skolavslutningen. jag åkte till skärholmen alldeles själv, och kom för första gången hem med kläder som inhandlats helt på egen hand.
jag hade shoppat för första gången.
jag kan fortfarande se framför mig var plaggen hängde inne på åhlens, hur man kom upp på övervåningen och så var det till vänster. (alltså, i gamla skärholmens centrum, innan det blev skhlm shopping.) en tennisklänning i vitt, 89. och en ljusblå, magkort tröja i plastigt material med prästkragar i relieftryck, 129. jag minns att jag nöjt visade upp mina fynd, mamma frågade hur mycket det hade kostat och och tyckte nog magtröjan var lite väl dyr. såhär i efterhand tror jag att hon kanske inte heller tyckte att den var ursnygg. så himla konstigt det där, att inse att ens mamma inte tycker att allt man har på sig är oavkortat snyggt. att man inte har prick lika smak. fint att hon inte sa nått. jag älskade den där tröjan.

Day 24 – Something that makes you cry

sen augusti 2008 gråter jag inte så mycket längre. då grät jag ögonen ur mig typ en gång i veckan.
nu gråter jag mest när jag kollar på teve. man är ju blödig lix.
mest gråter jag när jag kollar på greys anatomy. herregud alltså. säsong 7 = gråtfest i varje avsnitt.
och glee-avsnittet med kurt och hans pappa, när kurt sjunger i want hold your hand. inte ett öga var torrt, på varesig mig eller hanna. jag gråter fortfarande varje gång jag ser klippet. varje himla gång. dvs. kanske en gång i veckan. beatles got nothing on kurt!

Day 23 – Something that makes you feel better

en kopp te
prata om det (asså the talkning cure OJOJ. nått gjorde du rätt freud!)
hänga med godbarnet
och brev.

Day 22 – Something that upsets you

boken alfons och milla
när folk bär vit slips som fashion (man får bara ha vit slips om det är begravning och den som dött är emidiet family . mvh maggan ribbing. )
när folk avfärdar kristendom med argumentet "jag har faktiskt läst bibeln"
till exempel.