flätor.

ni vet, man lägger ner sin själ i sitt jobb. man gör det för att man älskar det, för att man brinner, för att man tycker att det är viktigt. men det betyder såklart inte att det inte är svinjobbigt också. för de sliter. och även om man kan glatt säger att det är skönt att ha ett jobb som man inte tar med sig hem så är det inte sant. för man tar det med sig hem. det går bara inte att skriv upp alla promenader till och från jobbet som ens huvud fullkomligen översvämmas av det som hänt och det som ska komma, och inte heller får man ob för att man istället för att sova grubblar över vad man ska ta sig till, hur man ska  göra det så bra som möjligt för var och en och alla tillsammans. relationerna som flätas in i en. man fäster sig. det är oundvikligt att inte fästa sig.
särskilt med de barnen som man får kämpa med. kämpa för. dom som gör att man sliter sitt hår, de som tär mest, som får en att tvivla på sin förmåga som pedagog. och man önskar att man skulle slippa just det här barnet. men man kämpar ändå för man hoppas att det ska ge något, även om man inte riktigt tror på det själv. tills det en dag plötsligt är annorlunda, och man kan inte fatta att man en gång behövt kämpa så hårt, nu när allt går så lätt.
man lägger ner sin själ i sitt jobb. och så flyttar dom. man kämpar och flätar in sig och fäster sig  och så flyttar dom.