det sista jag sa till biblioteksbästisen var att jag önskade att jag också fick vända hem, som han

jag åker inte hem. jag stannar. ännu en natt i källaren i den påtok förmjuka sängen och ännu en sittning med julmat. jag stannar och gömmer mig.
och hemvändning. är det inte exakt det jag sysslar med? jag går på samma gator och stigar som jag gått tusen gånger förr och tänker om samma tankar som då, stöter på sånna som man bara hälsar på för att och aktar mig för gamla klasskamrater, och dricker fjorton koppar te om dagen ur min älsklingsmugg, och hänger i mitt gamla flickrum som nu är nånsorts gästrum med tätlsäng och helt omatchade möbler (ikea ungdomsstyle möter mormors finstolar som man inte fick sitta på(stolar! som inte är till för att sitta på!)) mot mina vrållila målade väggar, och jag gräver bland gamla foton och böcker och hittar gamla uppsatser och saker som jag letat efter i två år på helt fel ställen. men mest av allt tänker jag på allt som jag tycker är minsta lilla jobbigt, eller tråkigt, eller läskigt, eller hemskt, eller sorgligt, och blåser upp allt och ältar tills jag inte längre vet jag blir ledsen, egentligen.
det som är bra då, med att vara hemvänd, är att man har sin bästis bara ett telefonsamtal bort. det är mycket lättare med nattliga promenader då.