v. 43

den här veckan ändå. den innehöll mycket. jag vill minnas det. nu kommer det.
i måndags fick jag lämna min vikarie till en avdelning som behövde henne bättre. när jag kom hem stod hanna och lagade mat till mig. hon bodde här förra helgen och lite till. att bli bjuden på mat som nån lagat åt en är ändå mitt finaste. särskilt i sitt eget hem. nej nu ljög jag, för det finaste är när nån diskar åt en. det gjorde hon också.
i tisdags hade vi fotografering och det var så god stämning. förra året var det så dåligt stämning, det syns verkligen på gruppfotot. alla ser ut som döden. nu vet jag ju inte hur årets gruppfoto blev, men det kan absolut inte ha blivit lika illa som då. på kvällen slank jag in genom sidodörren till högalidskyrkan och vandrade genom kyrksalen i mörker ackompanjerat av att kantorn tränade på orgeln. sen lyckades jag fixa belysning i lampetter, kronor samt i sakristian. och så fick vi en ny körledare och framförallt så fick vi sjunga ihop och jag kände mig helare än på länge.
i onsdags blev det plötsligt kallt, vi frös men jag gormade om att man inte fick ha vinterjacka förrän novembers början. sen mötte jag emma och sofia och yo och såg glupahungern och det var verkligen verkligen bra.
i torsdags kom jag till jobbet två minuter innan öppning och tog emot ett sjukanmälan från min kollega j, precis som jag trott redan igår när hon började klaga på att hon hade ont i tungan. hade en tretton timmars arbetsdag, utan håltimme pga sjukkollega. det började brinna i en lägenhet brevid förskolan. hade fint sällskap av j uppför helvetesbacken.
och så i fredags så fick jag ingen sovmorgon, pga sjuk kollega. var superuppstressad inför begravningen, kunde inte äta nånting. det var skönt men dumt att jobba. hann söva alla barn innan jag kastade mig iväg med gråten i halsen och ögonvrån. det skulle spöregna men skogskyrkogården badade i sol. jag kramade om mitt jobb-h länge, sen stod jag själv. så märkligt att se en massa personer,som jag kunde anta vilka de var, för första gången under dessa omständigheter. jag blev så lättad av hon redan kremerats och låg i en urna, istället för i en liten kista. hade inte fått med mig tillräckligt med näsdukar.
vaknade ledsen i lördags, se tidigare inlägg, men skärpte mig och firade en ettåring. det hjälpte. men jag var trött och ledsen och ganska förkyld och nöjd med att ramla rak ner i sängen med teve och rester från frysen.
och idag är det söndag och klockan är omställd och räkningarna betalade och telefonen rensad och swish fixat och bostadskön uppdaterad och boken utläst och disken diskad och nu är det nog dags för en fjärde kopp te.

mer tagen av begravningen än vad jag trodde. eller alltså, jag var så väldigt uppstressad innan, det kändes som att jag aldrig hade varit på begravning förut, kände inte att det fanns några bildliga eller bokstavliga händer att hålla sig i annat än sin egen. det kändes så oerhört ensamt. jag tänkte verkligen att det skulle vara det sorgligaste jag någonsin bevittnat, och på många sätt var det det, men på helt andra sätt än vad jag hade föreställt mig. ett sista farväl som för mig inte alls är ett avslut utan som satt igång en ny process, öppnade mig, vidöppen att plötsligt ta in vidden av det vidrigt sorgliga . jag är så oerhört sorgsen, har så nära till gråten hela tiden. det är lite bättre idag men igår var jag på vippen att hoppa över ettårskalaset, jag grät hela förmiddagen, tänkte att det verkligen inte skulle gå att fira med alla sorg i fritt fall. men det gick. man kan skärpa sig. inget blir bättre av att man umgås med sina egna tankar och marinerar sig i sina känslor. man får trycka tillbaka den lilla klumpen i halsen och blinka bort ansamlingen i ögonvrån när nån frågar hur läget är och vad som händer och bara säga bra och babbla om sin kör. jag känner mig förljugen och fjärr, på ett sätt som mitt sjuttonåriga jag skulle förakta, men det är också ett sätt att klara av det på. 

min bästis och mitt jobb-h blev gravida ungefär samtidigt. var beräknade till samma vecka. sen kom mitt jobb-hs lilla unge tre månader förtidigt. min bästis fick värkar exakt det datum hon själv gissat på att hon skulle få värkar, och på natten kom hon. det var ett år sen igår. igår blev hon ett år lilla r! och igår var det begravning för mitt jobb-hs lilla unge.

the writing cure.

a förlorade sin bror i slutet av förra sommaren. den här sommaren, när vi reste ihop, hittade hon en fin anteckningsbok som hon köpte. hon strök över pärmen och sa att hon hoppades att hon skulle våga skriva i den. att hon inte skrivit nånting sen sommaren innan, för hon visste att om hon satte pennan mot pappret så skulle det som kom ut handla om hennes bror. och hon orkade inte det.
jag frågade henne nu om hon skrivit nånting och det hade hon. fast bara två gånger. om sin bror. och inte riktigt orkat mer. men iallafall börjat orka.

vaknar till riktad reklam från svenska kyrkan om hur man ska möta människor i sorg.

som en vanlig tisdagkväll, nästan.

min kör som inte finns fanns lite grann ikväll. efter hetsande och ivrande i vår facebookgrupp så såg nio av oss. åt några kardemummaskorpor. snodde te från församlingshuset. fick veta att vi är hett eftertraktade av en artist som specifikt bett om oss till en konsert. men har vi har fortfarande inte riktigt en körledare. vi kanske har det imorgon. annars blev vi iallafall lovade ett luciatåg. och alla fick säga sina bästa julsånger inför detta.

couldnt leand him to you forever said the hard man from above.

jag hämtade min telefon för att sätta på playlisten som vi lyssnar på på vilan. jag hade fått ett meddelande av mitt jobb-h.  "kära vän. igår förlorade vi...". mer hann jag inte läsa. mer behövde jag inte läsa. sen låg jag i 45 minuter på en madrass på golvet och försökte söva barnen runt omkring mig medan tårarna rann ner för kinderna. när alla somnat visade jag meddelandet för j. hon kramade om mig och jag trodde jag samlade mig och gick för att ha rast. bestämde mig för att det var lika bra att berätta för min chef direkt. rösten sprack. tårarna rann. jag hackade fram att det inte var synd om mig. sen orkade jag inte med några mer kollegor så jag fortsatte ha rast på altanen ute i regnet. och när jag kom tillbaka från rasten så hade två inte somnat och en vaknat och vi skulle ha kalas och vårt nyinskolade barn saknade sin mamma och en blev så uppe i varv att hon bet mig i armen i gläjdeyran och en gick inte att sätta ifrån sig ens en sekund. så då hann jag inte tänka mer på det. och jag sprang på min bror på vägen hem, han började babbla om sin dag med brandkåren och avblåsta takluckor och så frågade han hur jag haft det och då sprack jag igen och han tog med mig hem till sig för pizzamiddag. men sen var det hockey så då gick jag hem.
och nu stirrar jag på meddelandet från mitt jobb-h som jag ännu inte har svarat på, för vad ska man skriva till nån som förlorade sitt barn igår?

sist nån sa nått uppskattande om min röst så var det "inte helt rent, men mycket känsla".

min kör existerar inte för tillfället (???????). men tro inte att det betyder att jag inte sjunger. just nu sjunger jag mig igenom dagarna. inte som i en disneyfilm eller som i ett glittrigt musikalnummer utan för att annars blir det gråt och tandagnisslan. finns inget som fängslar och distraherar och tröstar och underhåller så bra. så jag sjunger för mitt liv. idag när en förälder kom var jag väl inne på hundrade gången av mamma mu, varpå hon berömde mig för min vackra sångröst! well, hade ju sjungit upp i sju timmar. och barnsånger är rätt registerförlåtande. ändå lite mallig.

dye your hair in glowing red and blue.

är glad? känner mig lite förvånad över det, haha. är också pisstrött men det går väl bra ändå.
j-mo skickade ett klipp med två trap-punkare (hello 2018) som hon tyckte var så coola att hon blev rädd för dem. de hade blått hår. jag påminde henne om att i gymnasiet så ville hon själv väldigt gärna ha blått hår (hello the ark-fan 2001) men ansåg att ingen skulle ta en på allvar om man såg ut så. när jag sa det så svarade hon att hon även är rädd för allt jag minns om henne.

helt öppen och möjlig.

har ätit snittar till middag och gråtit en skvätt över att världens bästa bokförlag inte finns längre. visste inte att jag var så känslosam kring detta men jo! samtidigt gjort detta: varit på mingelfest utan att känna nån! och stannat längre än planerat! och minglat och skämtat och uppfört mig! för nån månad sen var jag på fest och hade panikchatt med min bästis om hur hemskt det var att vara på fest, hur mycket jag hatade det och framförallt hur dålig jag var på det. vi konstaterade då att man också blivit sämre inom detta område med åren. man kan tycka att det borde vara tvärtom, att ens sociala skills utvecklas, men tydligen inte. men nu ikväll, då gick det vägen. kanske för att jag mina skämt går bättre hem hos barnkulturpretton än hos folk som är yrkesföreningsmänniskor.

kollade på oktoberanteckningar från förra året och även då hade jag skyhöga förväntningar på oktober och det gick nog vägen. har iallafall gått hårt ut i att förändra mitt oktober-liv och gjorde yoga på dirren när jag kom hem och har även givit upp godis. alltså mängderna godis jag ätit sen jag kom tillbaka från semestern. orimligt. men idag tog jag mig istället ett äpple som jag klyftade och pudrade med kanel och kardemumma. sånt bantarbeteende. menmen. har också den är superlama spaningen: tända ljus, det är SÅ mysigt. tände ljus till middagen och ville sen inte lämna köket pga så satans mysigt? har nu suttit och läst i köksoffan istället för i sängen, jag känner mig som ett äkta höstproffs. har även hinkat te. vilket jag ju gör oavsett årstid men det adderar ju till höstkänslan, det gör det.
känner mig även harmonisk och tillfreds och ej helt sönderjobbad. ja, det är veckans första dag, men har brunnit upp redan denna dag veckorna som föregick denna så det är en framgång även om vi inte ska ta ut nån jobbseger i förskott.

långsamt stänger han sina stora trötta ögon.

Hur var ditt september?
ja det var mest jobb jobb jobb. och det var motigt som fan. och jag var trött jämt.

Vilket var ditt största I made it, I’m the worlds greatest-moment i september?
kände mig som världens sämsta och mest otillräckliga nästan hela tiden. fast åkej, det är nått med att få barn att bli lugna och trygga och somna bredvid en. om man tänker på hur det var de första gångerna. att jag läste en bok för en, samtidigt som jag sjöng för en annan, och strök en tredje över kinden. och veta hur man ska prioritera för bästa möjliga utfall.

Vad kollade du på TV?
ja september kändes som en osäker plats så jag behövde en bekant och snäll verklighetsflykt. det blev 30 rock igen.

Vad läste du för böcker?
låt oss hoppas på det bästa carolina setterwall
kärleken margurite duras

Vilken musik lyssnade du på?
höstmyslyssnade på allan edwall. och allt som sara tipsade om i stories.

Vilken blev din mest gillade Instagrambild?
en gammal bild på mig i keps i carmens källare.

Vad handlade du mest på mataffären?
philadephia.

Vad tänker du mycket på just nu?
att oktober ska bli så mycket bättre och allt som september inte var. att jag ska hitta rutiner som jag mår bra av igen.

Vad klädde du dig mest i under förra månaden?
sista svängen med sommarkläderna. och så fick jag låna en scarf av s:t en kylig kväll, den har passat på att ha typ varje dag sen dess.

och hur går det med årets ledord?
åt helvete.