känner mig såklart, lite lite sjuk.

när jag började jobba som förskollärare hade jag så oerhört svårt att koppla bort jobbet fast arbetsdagen var slut. särskilt under inskolningen. på en handledning beskrev jag det som att jag kände hur de hängde mig om halsen, hela tiden, även när varken de eller jag var där. då sa a-l att så var det för henne också i början, men man väljer sig, man lär sig. jag trodde inte på det. tidsklipp fem år och det hade absolut inträffat. släppte det, sket i det. för att jag visste vad jag höll på med, för att jag vet att det blir bättre. och nu. nu har jag extremt svårt att koppla bort jobbet igen. för att det är inskolningar. för att för många är ledsna. det går bättre nu, absolut. de som var som ledsnast i början börjar landa.  men det är oerhört skört. är ett svinbra team, min kollegor och jag. vi täcker upp, vi gör en plan, vi märker att den inte håller och tänker om. så länge det är vi tre så går det bra. men nu börjar förkylningarna komma och jag är så rädd att nån ska vuxen ska bli sjuk. för då är det kört. då är det verkligen kört. dom tre trygga famnarna klarar det här, men bara så länge vi är alla tre.