vem tar en kniv och slipar ner den. vem kommer ända fram.

igår var jag på en konsert med ett band som f introducerat mig för. velade in i det längsta om jag skulle gå men sen bestämde jag mig för att fixa ett fredagspass till popaganda och när man hämta ut sitt band så fick man också inträde till den spelningen så då slog jag till! sen mötte jag upp s:t för sällskap men då visade det sig att det var utsålt så det slutade med att jag gick själv. tror det var andra gången någonsin jag var själv på konsert. om man inte räknar festivalspelningar. hamnade längst fram och det var superbra och när man trodde att allt var slut så dök helt otippat daniel boyacioglu upp som en hemlig gästartist. dog väl. tänkte rätt mycket på om jag egentligen borde hålla mig ifrån sånt som jag förknippar med f, detoxa från sånt som kan underblåsa känslor som jag egentligen kommit över. men när jag stod där och marinerades i musiken och riktigt umgicks med mina känslor så var det lugnt.  som extra extranummer körde bandet fs favoritlåt. mitt skraltiga telefonminne la av precis när jag på film förevigat min favoritrad i den och jag skickade nöjd iväg klippet till f. han svarade med fjorton gråtande smileys och ett vadfan sa du inget för! och alltså jag vet inte? för att jag bestämde mig så sent? för att jag hade för mig att han skulle va bortrest? eller för att han inte likeade att jag attendat eventet och då  tolkade jag det som totalt ointresse för eventet specifikt och för mig rent generellt.