är fortfarande superskör och typ tom. tror ju inte på hormoner men hoppas ändå att det är hormoner. försöker gaska upp mig men det går inte. vill ringa nån och babbla men då kommer jag börja gråta känns det som. och det känns lite väl dramatiskt. vill bara bli distraherad. är oproportionerligt sur och ledsen över inställda planer långt fram i år som verkligen verkligen bara var på ett planeringsstadie. eller så är dessa känslor helt rimliga? orkar mest inte.