snuvad på vår.

vadar genom nerfallen och skrumpnande körsbärsblom och känner jaha, d va d, nu är det slut. suckade häromdagen över att hägg&syren inföll samtidigt, att det där lilla fönstret av absolut härligt kryper varje år. (min ena kollega försökte hävda att det bara var ett uttryck, snälla.) förr var det en vecka, nu var det max en kvart. man gråter för att tiden går och man missar våren. och man missar den ännu mer för att man är upptagen av att gråta över att man missar den.