måndag, januari 01, 2018

LÄST.

2017 års ledord var LÄS! jag lät mig ledas mycket väl måste jag säga. såg att niotillfem, som nyligen listade att läsa böcker som en av sin arbetsuppgifter, har läst tretton (13) böcker i år. jag har läst fyrtiotvå (42) . och jag har ett helttidsarbete som inte infattar att läsa. 42 är inte vrålmycket. men det är betydligt fler än året innan. tror det var ensiffrigt. har även lyssnat på tre böcker, i form av radioföljetänger. vet inte hur jag ska räkna dem. jag har ju inte läst, utan lyssnat. men ändå tillgodogjort mig en bok. de tre var: linn ullmans de oroliga, som jag verkligen gillade. århundradets kärlekssaga som också var bra men som jag tror hade tjänat på att läsas. och till sist never let me go av kazuo ishiguro, nobelprisklass! skoja, men ja, väldigt bra. finns fortfarande att lyssna på. tips! 


åkej, nu kommer en topp tio av de jag läste i år. bäst först.
1. spådomen 
2. marina bellezza
3. intet liv
4. bli som folk
5. the hate u give
6. välkommen till amerika
7. towlehead
8. om man håller sig i solen
9. hennes nya namn
10. i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. 

spådomen har ett eget inlägg med avfotade sidor. speaks for itself! läste hela ferrante-kvartetten i år, gillade dem ofta, mest bok två, mest när det handlade om klassresan och att vara den som skriver, och inte vara den som skriver. men, det var så mycket en berättelse, storydirvet, och det är nått lite fegt och vagt att skriva om förritin, eller? att läsa marina bellezza mitt i det, som också utspelar sig i italien, som också är väldigt storydriven men som är så mycket mer finess och djup, och politik, det var en fest. intet liv möblerade om i mitt språkcentra sådär som bara riktigt bra böcker gör. bli som folk också. välkommen till amerika höll sig också där, och i förtrycket av att finnas i en galen familj. samma som om man håller sig i solen, som precis som spådomen hämtade förtrycket från överklass-spänningar. the hate u give och towlehead var ya med poc som huvudpersoner. de vidgade mina vyer. och i varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. hade väldigt höga förväntningar på att den skulle vara en underbar gråtfest. grät intet. tyckte inte särskilt mycket om den medan jag läste den. eller efter. men en sak som stannade kvar i mig, förutom att jag om jag blir med barn omedelbart ska se till att den som bär ansvaret för det gifter sig med mig ifall jag skulle dö innan faderskap hunnit erkännas, var hur han beskrev sin sambos känsla av att inte fått bli vuxen utan vara utelämnad till sina föräldrar. och hur det i förlängningen fick henne att ta avstånd från dom i sin sista stund. relaterar så mycket. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar