men det kändes väl inte direkt som ett sjuttiårsfirande.

igår fyllde min pappa 70. har bävat inför denna tilldragelse sedan julaftonsgate. i måndags sa pappa att det inte kändes så kul att fira. i tisdags vred jag upp min ångest några varv när jag pratade med niklas och gläntade på mitt lilla känslolock och då välde allt möjligt fram. ledsenheten över att pappa som älskar kalas inte har ett den här gången, iallafall inte just nu. uppgivenheten över att mamma går all hemmafrus-in, vilket gör att hon stry upp och planerar och har nått att göra, men också kör över och blir arg och stressas över att inte få hjälp. och oron över hur hon mår. och över hur pappa mår. och skuldkänslorna i att inte orka möta och bära hur dom mår. att alltid vara barnet i relation till sina föräldrar.
men det gick helt över förväntan. jag var där hela dagen, och kunde bromsa en del och peppa annat och köra iväg gränslösa oinbjudna personer som promt skulle bevittna när en inslagen chokladask öppnades. och det kändes som att förbereda ett smärre gästabud, men det var lyckat och inte överdådigt och veganer såväl som lökhatare kunde äta sig mätta.