vy från ett luftslott.

imorgon ska v berätta om hon tänker sluta eller inte. kan inte sluta tänka på det. längtar så till imorgon. står inte ut. jag hoppas verkligen att hon inte ska sluta, men mest av allt vill jag veta. hatar att vara i det här ovissa läget, den här himla pausen.
men alltså om hon slutar. då slutar hon i augusti. och så slutar k i december. två kollegor kort på mindre än ett halvår. jag ser nån slow motion framför mig hur allt rasar. som ett korthus, eller nej ett sånt där stapelbygge där man drar ur klossarna, det där spelet, vad heter det?, man drar ut dom och ser om det står kvar, drar ut en still och ser om det står kvar osv osv. eller som ett pompeji som dundrar samman, rök och ruiner. är jag för dramatisk nu? en förskola är aldrig starkare än den svaga länken som är personalomsättning. allt bygger på att man sitter still i båten. kan jag hålla fortet själv? vara trygg och stadig och bra om vikarierna avlöser varandra runt mig. vill jag det. orkar jag det.