och sen var jag tvungen att ältat detta med s en stund och hon fick in mig på missbrukstanken som inte ens slagit mig men nu kan jag inte släppa det.

idag sa min chef åt mig och k att vi skulle prata om varför vi tror att v är borta så mycket. tyckte detta var det cirka det dummaste ever, och k också, liksom hur ska vi veta? men så pratade vi iallafall om det och det visade sig att vi hade rätt många olika förslag på varför och att vi båda två var rätt irriterade på v.  för att hon är borta så mycket. och så pratade vi om att hon kanske inte trivs, eller kanske inte mår så bra. för hon är frånvarande. även när hon är på plats. hon tar inte riktigt in, håller distans, har inte koll, knyter inte barn till sig. och jag tänkte att jag kanske tar för mycket plats, bestämmer för mycket, planerar för mycket, kör över för mycket. får henne att känna sig överflödig. och oviktigt. men k var mer inne på att hon inte alls vill jobba hos oss, inom förskolan. att hon har tar för mycket ansvar för sina barn och barnbarn. att hon röker för mycket.

och nu känns det som att vi har gaddat ihop oss. men vår chef tvingade oss. och det är bättre att vi tar det med v än att vår chef gör det. även om vår chef borde göra det. och väl också kommer göra det. men vi ska prata med henne först. och säga jag vet inte riktigt. att vi är oroliga. att vi undrar om hon trivs. om vi kan göra nått bättre. tänk vad tryggt det skulle kännas om man hade förtroende för att en chefs kunde ta hand om sånna här saker på ett fint och respektfullt sätt.