tog fram ett jobbförkläde ur förrådet, körde ner handen i fickan, fick med mig nånting upp och ba OMG DET ÄR JU DEN HÄR ASVIKTIGA NYCKEL vart går den nuigen??? visade den för min kollega som reagerade likadant men efter en stund kom vi på. det är e's nyckel. e, som som inget annat barn fått mig att grubbla nätter igenom, diskutera och pröva alla tänkbara metoder, fått mig att helt tvivla på min förmåga som pedagog, tvingat mig att uppbåda alla medel, tricks och resurser och med nyckelns hjälp kunde det ibland funka en liten stund.
2015 var mitt tyngsta jobbår på så många plan och ett av de planen var det sjukt tunga i att ha ett barn i sin barngrupp som krävde en hel pedagog själv, som hade en problematik som låg helt utanför min kompetens, att förstå och acceptera det och ändå behöva hantera det varje dag. att göra allt man kan, slå knut på sig själv och ändå inte räcka till. kanske få det att flyta men aldrig mer än så.
åh lilla e jag hoppas du har det bra och att du klarar dig utan din nyckel.
Åh fint, jag grät en tår.
SvaraRadera