åkej, kommer börja med att frångå mitt tänkta koncept pga klockan är redan tio i tio och jag måste dricka tekalenderte, läsa hemska jesper juul (mer om det en annan gång kanske!) och diska. kommer ev prioritera bort en av dessa grejer. så jag fuskar med ett opublicerat inlägg från början av året. varsågoda:
på ingens begäran kommer här en recension av viva hate:
jag gillade de den, om än på ett distanserat sätt.
gulligt ändå att peter birro gjort en serie om sin lillebror.
var i de två första avsnitten kär i huvudkaraktären men sen så störde jag ihjäl mig på hans "romantiska" gester. och på att han konsekvent pratade om tjejer som flickor.
kände också att det är skönt att man inte är sjutton år längre och har den typen av killar som främsta ideal. helvete vad jobbiga de är. om jag var kär i marcus birro när jag var sjutton? inte lika kär som i bob hansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar