recenserar sorg, min egen och andras.

jag var mitt på en bro över e4an när jag förstod att hon var död. sandra hade ringt mig men jag cyklade så jag missade samtalet men jag förstod direkt när jag ledde cykeln över bron och lyssnade på det inspelade meddelande om att lova att ringa så fort jag kom hem, innan jag satte på datorn så måste jag lova att ringa upp. hon ville inte att jag skulle läsa kondoleanserna på facebook, hon ville inte att jag skulle få reda på det så. hon ville säga det till mig. innan hon sa det till mig hade hon pratat med sofia och min mamma. för att se till att nån kunde ta hand om mig. 

idag är det fem år sen. jag hade glömt det. datumet. vem bryr sig om datum.det var så många datum. att få reda på att hon var sjuk, att hon skulle dö, att det var nära, hennes födelsedag, begravningen. olika dagar som var milstolpar. att det här är dagen hon faktiskt dog är inte den viktigaste. 

nu, som då, handlar det för mig så mycket om att redan ut för mig själv vem som har rätt att vara ledsen. hur ledsen jag får vara, hur ledsen jag är, hur jag tar plats med sorgen, inför vem. jag vill egentligen skriva om det här, få respons, lägga upp bilder på min studentmössa, klistrar in den här texten. jag älskar den anekdoten, vad den säger om hennes och min relation, synskheten, att vara betydelsefull och heja på utan att ha en aktiv vardaglig viktig del i varandras liv. men att vilja varandra väl. så väl. även om det är lite på avstånd. och nu med nånsorts facit i handen se att det bara är jag som ska komma ihåg henne. att vi inte delar på det längre.