vit slips.

pappa packar. lägger fram saker i högar. bestämmer att han ska åka i kostymen. mamma säger att skjortan är torr nog att strykas nu. pappa säger att han kanske kan få stryka den på plats. behöver man ringa och fråga om det? nej, säger mamma, det är klart dom har ett strykjärn, det är klart du får låna det. du hinner stryka på förmiddagen, då har vi gott om tid, begravningen börjar först ett.
jag tittar på pappas packhögar. på slipsen som ligger överst. ska du ha vit slips frågar jag. ja, ingbritt hade tyckt det. han ska bära kistan också, säger mamma.
jag har tänkt så mycket på min pappas uppväxt på senaste tiden. redan innan det hände. återkommit till tanken som slog mig nån gång i höstas, att pappa inte är uppväxt i en kärnfamilj, att ingen av mina föräldrar är det, men att jag alltid har tänkt att min pappa var själv med sin pappa så väldigt länge. alltid tänkt att det är synd om min pappa. men det som slog mig i höstas var att han hade ett enormt nätverk runt i kring sig. hans mammas släkt, hur nära han var sina kusiner, sina mostrar och morföräldrar. det fanns granntanter och lekskoleföreståndarinnor. och så fanns det en bondgård i västergötland där han var sommarbarn varje sommar i sju års tid. och på tisdag åker mina föräldrar till västergötland för att begrava yngsta sonen i den familjen. han blev en bra bit över åttio, var den som tog över gården, och den som följdaktigen öppnade dörren när pappa knackade på igen, drygt tio år efter han slutat komma dit om somrarna och de återupptog kontakten.
han gick bort vid nyår och nu ska pappa bära hans kista. och hans släkt tycker att det är självklart att pappa också ska bära en slips i den färgen som är reserverad för de närmast anhöriga.