mog1 pröffs.

betedde mig så himla moget och professionellt på jobbet i fredags. vi håller på och tar fram en arbetsplan för matematik och efter ett par sessioner av spånande i grupp så föll det på min lott att skriva ihop den. vilket jag gärna gör, för jag gillar att skriva. och är rätt bra på det. men. eftersom jag jobbar med småbarn så tycker min chef att nån som jobbar med äldre barn också ska vara med i skrivprocessen. enter: en av mina jobbigaste kollegor. som liksom är en floskelmaskin, som under all brainstorming bara sagt olika varianter på det alla andra redan sagt eller sagt saker som är typ i belive the childern is our future. i dom sammanhangen kan jag lätt igga henne och typ inte skriva ner det hon säger. och ja, jag inser att det är en vidrig härskarteknik från min sida när jag skriver det men jaja. inte lika lätt att dodgea henne när man bara är två inklämda i ett litet rum. har fasat samt högljutt beklagat mig inför denna stund. men så var det dags, och även om jag tror att jag skulle gjort det bättre själv så fanns det alternativet så jag fick väl försöka få ut det mesta av det här "samarbetet". och jag tror jag fick det! lyssnade på vad hon sa, försökte se om det gick att få in i textens resonemang, frågade henne om hon tyckte formuleringar lät bra, var lugn och metodisk, skrattade åt mig själv mm mmm.
alltså jag inser att det här är normal mänsklig interaktion om man är en civiliserad person som bryr sig om att det ska vara nån sorts god stämning. men då får man tänka på att jag verkligen inte gillar den här kollegan och ändå lyckades uppbåda det. och att jag annars inte har speciellt mycket till övers för att saker ska vara trevliga.