min vän helg-frågar-pappan.

en pappa på min förskola brukar jag referera till som helg-frågar-pappan när jag pratar om honom med klara. detta namn kommer av att jag upplever att han projicerar nån sorts idéer om att vara undom/sina minnen av att vara ungdom på mig, genom att fråga mig om vad jag ska göra när det är helg. och alltid ler han igenkännande när jag ska gå på fest eller konsert eller så. detta besvärar mig något. jag är inte helt bekväm av att dela med mig av mitt privatliv på det där sättet, och kan absolut inte fråga tillbaka. det blir helt akward. eller blev. för hans unge började på den andra avdelningen i våras och fick en lillasyster i somras och sen dess ser jag knappt röken av henne och framförallt inte av helg-frågar-pappan för det är inte han som är föräldraledig.
och nu har jag upptäckt att jag saknar det! att bli helgutfrågad av helg-frågar-pappan. och en av de saker jag såg framemot mest med lucia var att få träffa lite gamla föräldrar. eh what? jag hatar ju föräldrar! tydligen inte längre. och särskilt ville jag träffa den pappan. så den totala besvikelsen när hans unge dagen före luciatåget gick hem med feber. men hon kom till luciatåget. och helg-frågar-pappan var på den försenade tuben tillsammans med ett gäng andra föräldrar som i språngmarsch tog sig upp för gatan till förskolan berättade han sen när vi chitchattade lite efter luciatåget. efter att en av mina kollegor blandat ihop hans bebis med en annan bebis och han blivit på-skoj-arg med knuten näve och jag skämtat om att nu kommer vi inte få ha bebisen på vår avdelning. och så berättade han lite kiss-trivia som jag kunde imponera på min bror med. alltså bandet kiss.
och det gjorde mig supernöjd. för tydligen är helg-frågar-pappan min kompis. bara att jag inte fattade det medan vänskapen var aktiv. tur att han fått en unge till, som förhoppningsvis kommer börja hos oss trots att v inte kan skilja på småsyskonen.