två konstiga grejer att drömma om.

jag drömde så himla otippat häromnatten. dels drömde jag om övernaturliga grejer, att jag skulle ta nått serum och bli spökliknade och flyttas genom dimensioner och värmde upp genom att försöka gå genom väggar. dels förekom en person som jag har noll relation till, en tjej som gick året över mig i segeltorp och som jag nog aldrig pratat med eller brytt mig om. helt kort var hon bara med, och skulle också dricka serumet och bli vålnad. så himla konstig att hon var med sådär, hur valde mitt undermedvetna ut henne liksom?
det där övernaturliga hade mer passat in i mitt drömmande för typ fjorton år sen. hade en intensiv häx/andar/tankekraftsperiod då.

råkade använda lite ovårdat språk idag på jobbet.

kollega: nä, nu är datorn så där seg igen!
jag: ja, den kukar ju ur var och varannan dag numera.

ser det som ett tecken på att jag är så avslappnad och hemmastadd där nu att jag inte längre vaktar min tunga och gör mig till.
och inga barn var i närheten och hörde, men i mitt yrke så förväntas man ju ändå vara lite äppelkäck i alla lägen.

sånt som ingår i 15 årsplanen.

metal är hårdare än döden.

klara är här och har prickiga tajts och skrattar högt när hon läser dn söndag . igår maskerade vi oss till 25åringar med tuggummibubblor, uppdragna luvor och ungdomsbiljett. nu lyssnar vi på jens lekman och ska snart till fruktparken.

att queera en aktivitet genom att överdiva könssterotyper.

i skogsryggsäcken på min förskola bor som bekant en älgfamilj. när älgfamiljen förra året bestod av en ensamstående mamma (med rosett om halsen) och hennes två barn samt en norrlandsboende älgpappa som ibland hälsade på berodde det på att vi då hade två barn som levde utan sina pappor. vi tänker att det är viktigt att barnen kan spegla sig i de berättelser som berättas på förskolan. att det är så vi gör en norm som är mer inkluderande. visserligen har majoriteten av barnen hos oss typiska kärnfamiljer. dom får känna igen sig i stentrollsfamiljen som bor under trappen, trollefar och trollemor och lilla ållebolle. iallafall, nu har vi två barn som båda är barn till lesbiska par. enbart. inga pappor finns med i bilden överhuvudtaget. så, to queer it up lät vi älgfamiljen när vi introducerade för den nya skogsgruppen bestå av två mammor och ett barn. här är en älgmamma och här är en älgmamma, sa vi. vad ska de heta? efter mycket om och men kom vi fram till att den ena mamman (med rosett om halsen) fick heta britta. men vad ska den andra älgmamman heta? PAPPA! var det omedelbara och ihärdiga svaret. vi försökte och försökte och tillsist gick de med på att den andra älgmamman kunde heta elin. och älgbebisen fick heta blixten. (måste se filmen bilar alltså. blixten mcqueen följer mig vart jag än går).
idag innan vi gick till skogen försåg jag även den andra älgmamman med en ordentlig rosett om halsen. för att ingen skulle tvivla på hennes könsidentitet, och osynliggöra hennes normöverskridande.
det funkade.
och igenkänningsglädjen glittrade i ett av barnens ögon när vi sa här kommer älgmammorna.

det går en man omkring i mina skor.

jag väntar på att sofia ska komma hit så vi kan kolla ikapp på true blood. vi har sex avsnitt att kolla på. helt sjukt. lite bra, pga att det är roligt att kötta, men mest dåligt för det är lix ett bevis på hur himla lite vi har hunnit ses på senaste.
här är iallafall en bild från när vi kollade på true blood sist. eller en gång vi gjorde det iallafall. den föreställer våra skor. våra likadana fotriktiga skor. och det är inte de som nämns här. det här är det andra paret likadana eccoskor som vi köpt inom loppet av ett halvår. fast de här har iallafall olika färg. gissa vilka som är vems?

homance.

igår sa min mamma till mig att jag var lite vulgär som hade svart behå.

september och jag fattar ett svårt beslut.

tänker att man ibland måste tillåta sig att rota i sina gamla känslor. för att känna om man känner likadant fortfarande. hur ska man veta hur man känner om man inte utsätter sig för känslorna lix? helst under ordnade former. genomförde därför ett experiment igår och lyssnade igenom denna lilla playlist.
tidigare dokumenterade reaktioner var ju tårtar samt pepp. inväntade resultat med spänning. betade av låt efter låt och kom mest väldigt konkret ihåg hur jag tänkt då, rader som jag tyckt var det perfekta soundtracket till det som hände, det jag kände, det jag valde. men känslan var inte upphöjd till tusen så där som det brukar vara med låtar som spelats på repeat under känslosamma perioder. jag togs tillbaka, men jag kastades inte dit. grät först till sista låten. och det har jag ärligen gjort varje gång sen jag hörde den första gången som femtonåring i liggandes på sängen i mitt nedsläckta flickrum. för att det är en av de bästa kentlåtarna. en av de bästa låtarna. sorgligast och sannast.

jag sliter mitt eget hår, de sliter varandras.

de här inskolningarna tar knäcken på mig. drömde i natt den klassiska stressdrömmen jag-tapppar-alla-mina-tänder. dom ramlade en efter en ut med slemmigt blod och sjuk långa rötter, och jag kunde omöjligt få tag på en tandläkare.
iallafall. inskolningarna. dom går bra men det är så krävande. inte bara de här fem nya personerna som ska in i verksamheten och deala med separationen från föräldrar (eller föräldrar som ska deala med separationen från barnen...) men alltså de gamla barnen är så svartsjuka! och visar det på så himla ocharmiga sätt. har plockat så himla många tussar hår ur knytnävar.