att det fanns en tid då jag inte ville åka till landet är helt obegripligt. eller ja, det hör väl till nånsorts slå-sig-fri-tonårs-process, det är ju inte urkonstigt att man inte vill vara isolerad i ett hus i skogen slut då. för det är det ju, bokstavligen. längst inne, efter en knagglig grusväg som övergår i gropig gräsmattebelädd sak där ligger ett litet torp, med lillstuga, uthus och lada. gigantisk gräsmatta med vinbärsbuskar som ett bra år förser mina föräldrar med sylt till sin frukostgröt varje dag. urgamla äppelträd, nyplanterade päronträd. plommonträd, körsbärsträd, krusbärsbuskar, fläderbuskar. pioner, lupiner, rallarosor, jasmin. klöver i gräsmattan och påskliljor på rad. högar med bräder och plåt, till evighetsprojektet ladan. faluröfärg med vita knutar och gröna dörrar. och så skogen runt om, som omfamnar och gör allt tyst. tokidyllen.
alla mina sommarlov spenderades här. mamma jobbade i stan två veckor mitt i, då var vi själva med pappa och stekte pannkakor. men jag och niklas var på landet från skolavslut till skolstart tills vi blev gamla nog att bestämma själva att vi inte ville följa med. det var lite magiskt att komma hem då också. till ett rum som stått orört. till kompisarna på gatan. till det varma och instängda radhuset och kabeltevekanalerna.
det bästa med landet är lugnet. att det är tillräckligt långt borta från vardagen för att koppla av, men så välbekant att det bara är att glida direkt in i allt. dom personerna som mamma och pappa blir på landet. älskar dom!
ett år när jag och hanna åkte till arvika så utbrast hanna lyckligt "värmland nu kommer jag!" när vi passerade landskapsgränsen. jag har aldrig känt så inför min födelseort. och det kan kännas lite deppigt. men när bilen skumpar mellan åkrarna och svänger ner mot skogen så huset skymtar fram så vill jag numera utbrista så som mamma alltid gör "hej landet här kommer vi!". min lokalpatriotism är förlagd på annan ort. och jag och niklas har pratat om det där. att vi inte kommer sörja speciellt när mamma och pappa bestämmer sig för att sälja radhuset. men landet! över våra döda kroppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar