jag har en bror. en lillebror. under väldigt lång tid med betoning på lille. han är fyra år yngre än jag, fyller år dagen före, så första gången jag träffade honom var på min födelsedag, dan efter hans födelsedag. med betoning på födelse. jag bar en beppehatt med mussepiggtryck, rosa solglasögon och en frottéoverall med ett litet hus på bröstfickan. jag var själaglad och stoltast i universum.
jag kvävde nysningar när jag var i närheten av honom som nyfödd av rädsla för att han skulle bli sjuk. en kväll prick klockan 18.15, när bolibompa började halkade han med ett glas och skar upp ansiktet. då var han ett år och fick limmas ihop på vårdcentralen. det resulterade i ett y, inte ett ärr, mitt på näsan.
vi har aldrig varit speciellt bråkiga. niklas har försökt retas en del men jag är oretbar. iallafall ganska. en period brukade han stoppa in virknålar i genom min sovsrumsdörr när han tyckte att jag sov förlänge. en gång hällde han lugnt och metodiskt ett glas vatten över mig. en jul hade han ett alterego som hette nisse som han förvandlades till när han hade en specill tomteluva på sig. då pratade han med störig röst och svarade inte på tilltal om man inte sa nisse. jag hatade nisse och såg till att tomteluvan försvann. och jag brukade gömma min lilla sjöjungfrunfilm så att han inte fick titta på den tidiga mornar när jag fortfarande sov. då fick han titta på mtv istället.
niklas hade en pojkbandsperiod och hade en singel med aaron carter och ett band med sina klasskompisar i lågstadiet som hette black boys (alla var väldigt vita, mind you). detta vände dock när jag och sofia blev kompisar och sofia introducerade honom för ebba grön och thåström. i en legendariskt "mitt sommarlov"-uppsats som han lämnade in när han började sexan förkunnar han kort att han har blivit punkare. enligt ryktet satt den länge uppe på svensklärarens vardagsrumsvägg.
jag har lärt min lillebror allt jag kan, allt han kan. en typisk grej är att jag gillar nått, introducerar honom för det och han blir helt hooked och går till överdrifter. alltid ska han vara värst. detta gäller cirka all populärkultur utom hiphopen och viss film. vi gillar mycket populärkultur ihop. och en del fin kultur. och nu går han kulturvetarlinjen, bara för att vara värst. han skulle bli en kulturprettohipster på noll tid, om det inte var för att han är väldigt obekväm med det som är hippt.
min lillebror är kanske hundra gånger mer socialt kompetent än vad jag är. bibliotekarsonen kallade honom en gång "smooth". niklas kan linda vem som helst runt sitt lillfinger, trots vissa skolsvårigheter hade han den suraste mellanstadieläraren som bara gillar pluggisar ätandes ur sin hand. när en av de populäraste lärarna på vår grundskola summerade sina år där så hörde han av sig till min bror och sa att om det är någon som verkligen gjort intryck så var det han.
han har länge varit knepig med mat. i princip levt på bullar och jos och the occasional pannkaka/köttbulle/fiskpinne. nu äter han sushi med hull och hår och jag trodde att grisar skulle börja flyga på julafton när han smakade på sillen.
på många sätt är han en bortskämd skitunge, men det är väl mitt fel om någons.
första gången jag slogs av att han inte längre var världens minsta, stammande, gullockiga unge med klotrunda kinder var på mormors begravning. då var han sexton och hade kostym och var samlad och la en hand på min axeln när jag snyftade och åt räkmacka till begravningskaffet.
nu bor han i linköping. jag tror det är asbra för honom, men det är urdåligt för mig. fast det är inte så långt bort. jag är själaglad över att jag har honom. och fortfarande stoltast i universum över att han är min bror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar