det var fint igår.
vi hade mimosa. mamma hade strukit fjorton vita näsdukar, jag skrattade först åt henne, men sen snorade och snyftade vi oss igenom typ hälften.
siz var där också, det var sjukt skönt, även om vi knappt pratade med varandra.
jag insåg också poängen med begravingskaffe, som jag alltid annars tyckt var helt vidrigt, att folk typ PRATAR OM ANDRA SAKER och kanske tillochmed SKRATTAR precis efteråt. men det kan vara skönt att sitta tillsammans med alla de man innan satt och grät med och hämta andan lite och kanske tillochmed skratta åt sin pappas sjukt plumpa skämt om att betämmelserna kring hur man får bli strödd har att göra med hur mycket amalgam man har.
jag har också alltid tyckt att begravningskaffe är värsta knäppa grejen men jag tror att jag tycker det fortfarande. men skönt att det gick bra allt å så.
SvaraRaderadet är något vackert med begravningskaffet, men också provocerande, det är som om hela fikat säger "LIVET GÅR VIDARE" när själva begravningscermonin precis sagt att världen står stilla, och man får gråta för att allt är så himla hemskt, gråta för att man förlorat någon alltför viktig att förlora. fast kaffet är viktigt på nått vis. en navelsträng. mellan det hemskaste och vanliga livet. jag tror det är råviktigt, precis som du. en återhämtning, men också en fika i den bortfallnas ära. man kan prata lite om "minns du när hon sa...?!" och "men kommer du ihåg den där gången när..??". det är fint, det blir liksom inte en punkt på ett liv, utan ett komma.
SvaraRadera