Extreme makeover: Home edition

Lucy har klagat. Eftersom hon inte har tillgång till edit-funktionerna här så styrde jag upp. Annars har jag, bortsett från en snabblunch i stan, suttit hemma och lyssnat på podradio och stickat vantar och tyckt synd om mig själv för att jag är en pussy som inte kan ta min förkylning som en riktig dam. Jag blir värsta gnällpaketet och pratar bara om hur sjuk jag är. Dessutom stickade jag fel på jävla skitvantarna hela tiden, och de är olika stora och jag har ont i nacken och ögonen. I morgon ska jag i alla fall försöka jobba vilket leder mig till nästa ångestpuck, vilket är att alla bra grejer som har hänt nu betyder att jag måste säga upp mig den här veckan. Aaaah jag tycker att det är skitjobbigt med konflikter (eller okej det kanske inte nödvändigtvis är en konflikt men när jag gick i GYMNASIET så bad jag fortfarande min mamma att ringa skolan när jag var tvungen att sjukskriva mig. Det är inget jag är stolt över men det är sant.). PLUS att jag gillar mitt jobb dödsamycket så jag kommer säkert börja grina. Jag tror dessutom att lite för många människor känner till mina framtidsplaner och att jag skulle få svar den här veckan, så jag kan liksom inte mörka och låtsas att jag inte vet än. Och jag känner inte direkt att det är okej att alla utom min faktiska arbetsgivare vet om att jag tänker sluta, så jag måste säga upp mig typ i morgon. Frågan är om jag ska prata med Jennifer Aniston irl, eller om det räcker att ringa. Det är ju lite som att göra slut, så via telefon känns ofint. Men eftersom jag jobbar under tidspress här så blir ett fysiskt möte lite opraktiskt. Stay tuned för rafflande fortsättning. Ring mig om ni har några bra tips eller tricks. Pappar brukar föreslå kognitiv beteendeterapi.