sick in the head

Jag är fett sjuk, det är fett synd om mig. Jag är så sjuk att jag bangade melodifestivaltittande i sällskap med bl a Lucy och Ruthie och flera ikväll. Istället har jag suttit hemma och kollat på tre avsnitt av OZ. Nu kollar jag på Il Divo - live på Greek Theatre. Mycket underhållande. Jag trodde länge att det var Westlife, men sen började de ta i och då insåg jag att det nog trots allt inte alls var Westlife. Något av en besvikelse. Nu tar de å andra sidan på random kvinnor i publiken. Och skriver autografer. Alltså, vad är det här?

Åh Wikipedia, du sviker mig aldrig. Il Divo (som på italienska betyder "manlig diva") är alltså en internationell operapopgrupp. I kid you not! Gruppen startades av Idol-Simon Cowell, som i inte mindre än två år sökte efter lämpliga ungdomar från hela världen. Han hittade uppenbarligen flera stycken, nu sjunger de på spanska också. Flera i publiken verkar gråta. OCH! De gör innerliga rörelser med händerna! Nu liksom hänger dom avslappnat mot var sin stenpelare. Jag skulle kunna lära mig att älska det här tror jag. Det är någon slags tolkning av My way - på spanska. Det där med att brinna för ett pojkband är något jag känner har saknats i mitt liv. Jag gjorde ett tappert försök med Backstreet Boys i mellanstadiet, men det var framför allt för att min bästis Erika var ett dedikerat fan. Jag hängde med på en konsert, och valde en favorit (AJ - han var tuff och hade linnen jämt MEN skrev poesi också!) men mer än så blev det inte. Jag tror att det var musiken som inte nådde riktigt ända fram, men vad kan vara mer rätt för mig än operapop? Jag tror att min favorit kan vara Carlos Marìn - barytonen från Schweiz.

Nu är det ett varklighetsbaserat amerikanskt sportdrama på SVT. Med Keanu Reeves. Det känns ju bra at få utdelning för pengarna.

EDIT: OMG! Alltså, samtidigt som jag skrev det här så sände tvåan en livekonsert med Green Day. Dookie utgjorde soundtracket till i princip hela min och Ruthies sambo-period. Det började redan i flytten. När jag körde från skogen till Hallonbergen (med släp, no less) med alla prylar så tog jag med mig en vän (vi kan kalla honom Johnny [säsong fem]), men han visade sig ha ganska lågt underhållningsvärde (han somnade typ hela tiden) så då spelade jag Dookie för honom för att han a) aldrig hade hört hela skivan (alltså, THE HORROR) och b) det är en utmärkt åka bil-skiva. Den passar också bra i flera andra situationer, gärna med alkohol och yatzy.

EDIT II: Shit, det är inte bara konsert, det är även bakom kulisserna-klipp! I värsta MTV-andan! Billie Joe ser fett gammal ut dock. Och vad är grejen med trummisen, har han alltid varit ful? Det var bättre förr. Nu viftar hela publiken på armarna i takt till en fånig ballad (mina Green Day-kunskap sträcker sig alltså inte så himla mycket längre än Dookie, och kanske någon av de senaste hitarna). Jaha, det var inte en ballad. Tänk. Störiga klipp med färger som rinner. PowerPoint-effekter! Haha, nu spelas When I come around i bakgrunden. Jag måste sluta titta på det här nu, jag gillar ju inte ens att gå på konsert irl. Bara om de är max 30 minuter och inga extranummer.