internet är för alltid

en av de värsta saker jag vet är när folk slutar blogga/lägger ner sina hemsidor. det är verkligen inte okej. har man engång börjat får man inte sluta. internet är evigheten, ska det vara så svårt att förstå.
en av min bästa bloggare la ner förra våren nångång, typ två månader efter att jag hade hitttat henne. det var den dära en svensk bridget jones, ni kanske läste den, allmighty bloggsigge (som också slutatde!) hade den som favvo.
iallafall. den. var. så. djävla. bra.
hon som skrev var en såndär anonym som är totalt utlämnade. det var så djävla fantastiskt. det var den bästa kärlekshistoria jag läs, ångesten och ruset och allt var verkligen påriktigt, jag kände allting, hennes språk var helt fantastiskt, det var poesi och det skar i mig varje gång.
jag ville veta hur det skulle gå, det gick åt helvete, det blev lite bättre, hon föll ihop, hon föll isär, samlade sig, trillade dit igen. och så blev det mer och mer rus, mindre ångest, mer kryptiskt och så tog det tvärslut. en dag var den bara borta. inte bara ouppdaterad, utan raderad, inte längre existernade på blogspots yta. jag fick aldrig veta hur det gick. jag tänker fortfarande på henne och hennes A ibland.
sen finns det en dagbok, alltså inte en blogg, för det här sträcker sig långt tillbaka i tiden, till den tiden då folk hade personliga hemsidor med adresser som go.to/jump.to/run.to/swim.to/ etc. och det man hade där kallades internetdagböcker. där finns det en dagbok, eller fanns. det var den första personliga hemsidan jag började följa, återkomma till. jag var väl femton, hon som gjode hemsidan typ tre år äldre än mig. jag har alltså läst hennes dagbok i nästan sex år. jag har tittat på alla hennes bilder, jag har klätt på kilppdockan hon gjorde av sig själv, jag har läst hennes upplagda sms och jag vet vad alla hennes vänner heter och hur dom ser ut.
hon har påverkat mig mer än någon annan, alla fräsiga uttryck jag kan har hon lärt mig, hon lärde mig att man kan göra t-shirttransfers med sin skrivare, hennes pysseliver smittade av sig på mig, hon fick mig att inse att färgkoordinering är det enda rätta, hon breddade mitt musikintresse från kent till resten av den svenska poprocken, visade vägen till hultsfred, nästan allt mitt populärvetenskapliga vetande kommer från henne, hon pushade mig i rätt feministisk rikting, hon skrev om kreativt skirvande på södertörn så att jag hittade dit.
hon har gjort en tischa till mig och en till min lillebror, hennes lillasyster brukar hälsa på mig, men jag har aldrig träffat henne. men jag har stalkat henne så jag känner henne bättre en många av mina vänner. hon var mitt livstilsmagasin.
så, en dag i november så försvann hon. poff borta. jag har kännt mig lite vilsen enda sedan dess, liksom jaha, now what? ibland kan jag bli riktigt sur på henne för att hon inte är där längre. sex år, det är en lång tid, man kan inte bara försvinna sådär, det är inte okej! har man börjat så får man aldrig slutat. aldrig. internet är för alltid.
/lucy