torsdag, december 28, 2006

wakeup call

idag ringde min ömme fader och väckte mig. jag sa att han inte gjorde det, för klockan var nästan halv tolv och jag vill inte att min far ska tro att jag är en slacker som sover bort halva dagen, dels för att det inte är sant, dels för att han då kommer ringa varje dag för att se till att jag stiger upp.
iallafall, jag tror han gick på det för han hade en lång utläggning om bostadsrätter, hbs kontor, mina bostadsrättsägande vänners situation, regeringen som kommer sälja ut allmännyttan och göra mig hyresrättslös och annat som man uppmärksamt lyssnar på när man är yrvaken men låtsas som att man inte är det.
när vi hade lagt på steg jag ur sängen och gick de få metrar som det är bort till soffan och teven. till min stora lycka möttes jag av vinjetten till ensamma hemma (eng. titel party of five) och blev genast pigg och glad. vilket är lite märkligt för är det nått jag tycker är enerverade så är det vinjetterna till teve-program, men jag antar att det var nostalgin som gjorde det. jag och mamma följde verkligen den serien slaviskt, varje fredag, på nån udda tid, typ halv sex satt vi som klistrade. mamma gillade bailey, jag avgudade claudia. jag lyckades pricka in det igår också, men då missade jag vinjetten. då handlade det om när bailey förstör owens 3årskalas för han är full som ett ägg och iklädd clownkostym så slår han ner charlie. det är så fruktansvärt! jag minns hur djälva obehagligt det var då, jag har aldrig lyckats lokalisera mitt motstånd mot alkohol, men det känns inte helt otroligt att det till viss del skulle komma därifrån, teveserier kan ha stor inverkan på en liten tioåring.
men avsnittet idag! jag grät konstant i en timme. nog för att jag är blödig, men utan att överdirva är det min starkaste teveupplevelse någonsin. dagens avsnitt var det när dom konfronterar bailey, när dom får veta att deras pappa var nykter alkoholist och framförallt när en tårfylld claudia säger att bailey får välja; antingen lägger han av eller så vill hon aldrig mer träffa honom, hon tänker aldrig mer ens tänka på honom. "and you know i love you bailey. i love you the best. this is the only thing i have that i can take away from you to make you stop." det är så fint! det är så hemskt! för bailey går! han tar sin djälva jeansjacka och går. det är helt djävla magiskt.
/lucy

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar