librarian duties

peppen höll i sig så när jag kom hem igår kväll så blev det bullar, te och heros. mycket bra, jag behövde lite sötebröd, för bibblan var hektisk. vi var bara två, och så började de nya arbetsuppgifterna i form av fjärrlånescanning och såklart blev det massa kö samtidigt som kölappsmaskin såklart slutade funka. vi hann inte ens ta rast (och det vet ju alla att fikapausen är en av de viktigaste pelar som bibliotekarieyrket vilar på).
men fjärrlånescanningen var rolig! det är min nya favorit, mest för att det är lite sekreterare över att få kopiera viktiga papper och att känna sig viktigt är ju det bästa. mina två andra favvoarbetsuppgifter är att sätta på stängingsskivan, jag får värsta maktruset av det och känner mig supervikitgt, typ som om jag ägde bibblan, och så gillar jag att plocka fram böcker från ställen som låntagarena inte hittar, typ återlämningen eller nyfärvärskatten, eller magasin, men bara om dom tjatar och det är hum, eller barn (för det är bara där jag hittar).
nu tror jag minsann att jag ska gå och scanna lite! för, nu kommer jag jobba en massa onsdagar. det kommer vara lite jobbigt, och jag kommer nog inte ha nått liv, men så djävla mycket cash i, eh, maj. då ni!

/lucy

mellanmål

Det var en hård dag på jobbet, med pulkaåkning och grejer. Jag hade inte kläder för väder, vilket resluterade i blöta skor och blöta byxor. Deppigt. En annan jobbig sak är att mitt ben fortfarande är skadat (nu har det även börjat klicka!). Det som är bra är dock att jag inte är så klen att jag får dödsträningsvärk av att bowla. Det som är dåligt är såklart att det gör ont och att jag är så klen att jag sätts ur spel av en bowlingsträckning. När jag tänker på det är det faktiskt fruktansvärt genant, inget man vill skylta med. Jag borde alltså inte skriva om det på THE INTERNET men min självömkan vinner allt ingen sport.

I alla fall, jag är trött men nu har jag kommit hem och stärkt mig med bästa melliset (har jag också lärt mig på jobbet - det är verkligen en outgrundlig källa till kunskap!) i form av banan-äpple-vaniljyoghurt-smoothie. Det är som fest fast varje dag! Så jag tänker dra till tvättstugan och PrisExtra och sen kanske jag bakar bullar om jag fortfarande är pepp.

Okej, vi får se hur det går.

hello aunt alicia

Okej Ruthie - det här är för dig. PLUS att jag har fixat inloggningen till dig också.

Häromdagen hade jag ett mycket speciellt ögonblick. Jag torrentade hem fler Heroes-avsnitt för att jag och Lucy ska ha något att göra på dagarna, men nedladdningarna stannade på typ 90 respektive 95%. Fruktansvärt irriterande. Men jag hittade ingen torrent som funkade, och när jag försökte ladda ned det allra senaste avsnittet så fanns det inga seeds på det heller! Och då var det precis som i början på Day of the dead, när killarna i hellikoptern letar efter andra människor - jag var liksom ENSAM PÅ INTERNET! Tänk va. Jag är fortfarande lite skakad.

Nu bakar jag bröd.

bortglömd.

alltså jag vet att jag inte är särskilt aktiv på den här bloggen, men att ändra hela inloggningssystemet utan att informera mig känns lite väl grovt. jag känner mig utestängd och ignorerad.

inte för att jag är bitter alltså. det är jag verkligen inte. jag är väldigt sällan bitter, sur eller irriterad. det är liksom inte naturliga känslor för mig.

hur som helst kommer jag här hem efter att ha varit och druckit öl på ett ställe som inte är värt att nämnas vid namn. jag surfar lite. kollar mejl och myspace. sen så börjar kolla om det är några intressanta spelningar snart (förutom regina spektor!!!) och ser att last days of april ska spela på debaser. kul tänker jag och groupien inom mig vaknar. så jag tänker att jag ska kontakta min kusin som typ ÄR last days of april, men det är förstås omöjligt (och kanske lika bra).

då får jag för mig att blogga. massa intressanta saker kommer upp i mitt huvud. jag tänkte skriva om mindervärdeskomplex, katten eller alkoholism, men när jag ska logga in så kommer jag inte ihåg inloggningsnamnet. lösenordet är glasklart, men inget inloggningsnamn funkar. det tog mig säkert tjugo minuter att komma på det. och det måste ändå vara beviset på att jag är ganska devoted. även om jag inte bloggar så ofta.

så nu har alla mina smarta tankar försvunnit men det känns ändå bra att äntligen komma in på det som faktiskt är delvis MIN blogg, även om bakrgundsfärgen har ändrats från rosa till röd (edie would so not approve) så känner jag mig fortfarande delaktig.

och vad gäller britney så kan jag inte annat än hålla med lucy, vad tänker de på? här försöker man hålla nåt slags finkulturell nivå, men bara för att man vill läsa om barnkultur så betyder det inte att man är totalt ointresserad av allt annat. jag tackar min pizzeria för veckans nu!, utan den vore jag helt lost.

känner att behovet av att blogga börjar lätta. jag ber om ursäkt för detta inlägg och lovar att ha ett ämne på nästa.

på återseende.
/Ruthie.

öppet brev till dnkultur

jag har uppenbarligen inte hängt med i kvällstididningsträsket som jag borde för detta med att britney har rakat av sig håret har gått mig helt förbi. det hela skedde tydligen i fredags, så jag undrar iochförsig varför det inte var det enda ruthie pratade om i lördags.
anyways, nyheten kom till mig när jag läste dnkultur imorse. då var det ett citat av nån analytiker som uttalade sig om det hela i typ times.
alltså så himla typiskt dn kultur att få in skandaljournalistiken genom att hänvisa till ett citat i times! bah, "nämensåatte vi är s-e-r-i-ö-s-a men om vi citarer en doktor i times så är det lungt för det är inte samma sak". j
ag tycker det är undahållade av information att inte ha brittans rakade skalle på ett helt eget uppslag dagen efter händelsen. tänk på alla som inte läser tabloider. ni har ett läsansvar dnkultur! allmänintresset! skäms!

/lucy

passive-aggressive

Jag hade värsta planeringen för dagen som gick ut på att jag skulle jobba och plugga och och fixa och helt enkelt bara styra upp mitt liv. Men nu ringde de från mitt jobb och bad mig komma in sen så jag ska börja jobba kl 15 vilket gör att hela mitt schema spricker. Mitt jobb är kanske världens bästa på många sätt, men mina arbetsgivare är det inte (på många sätt, på andra sätt är de väl bra de med). Min chef (som vi från och med nu kan kalla Jennifer Aniston) har ett system som går ut på att konsekvent informera om tider och schemaändringar med så kort varsel som möjligt. Vad är grejen med det liksom? Min teori just nu är att det är någon slags skuldbeläggartaktik. Om Jennifer Aniston låter tillräckligt stressad så måste ju jag säga att jag kan jobba samma dag annars har jag FÖRSTÖRT ALLTING! Synd att jag är så himla lättköpt också, jag får dåligt samvete av allting. Men om Jennifer Aniston hade lika bra framförhållning som jag (hallå, jag hade liksom färgkoordinerat schemat för dagen) så skulle vi inte ha det här problemet. Och om en person har varit sjuk i en vecka, och man inser att risken är ganska stor att personen fortsätter att vara sjuk nästa vecka, då skulle man ju åtminstone kolla upp hur det ser ut med vikarier - bara i fall att! Ja, inte för att jag tänker ta upp det här med någon för det skulle ju innebära konfrontationer vilket jag inte gör. Men jag tänker tänka på det och vara bitter i tysthet - ät det Jennifer Aniston!

Lucy har börjat med att gå upp okristligt tidigt på mornarna för att duscha och sedan gå och lägga sig igen. Jag förstår inte.

sick in the head

Jag är fett sjuk, det är fett synd om mig. Jag är så sjuk att jag bangade melodifestivaltittande i sällskap med bl a Lucy och Ruthie och flera ikväll. Istället har jag suttit hemma och kollat på tre avsnitt av OZ. Nu kollar jag på Il Divo - live på Greek Theatre. Mycket underhållande. Jag trodde länge att det var Westlife, men sen började de ta i och då insåg jag att det nog trots allt inte alls var Westlife. Något av en besvikelse. Nu tar de å andra sidan på random kvinnor i publiken. Och skriver autografer. Alltså, vad är det här?

Åh Wikipedia, du sviker mig aldrig. Il Divo (som på italienska betyder "manlig diva") är alltså en internationell operapopgrupp. I kid you not! Gruppen startades av Idol-Simon Cowell, som i inte mindre än två år sökte efter lämpliga ungdomar från hela världen. Han hittade uppenbarligen flera stycken, nu sjunger de på spanska också. Flera i publiken verkar gråta. OCH! De gör innerliga rörelser med händerna! Nu liksom hänger dom avslappnat mot var sin stenpelare. Jag skulle kunna lära mig att älska det här tror jag. Det är någon slags tolkning av My way - på spanska. Det där med att brinna för ett pojkband är något jag känner har saknats i mitt liv. Jag gjorde ett tappert försök med Backstreet Boys i mellanstadiet, men det var framför allt för att min bästis Erika var ett dedikerat fan. Jag hängde med på en konsert, och valde en favorit (AJ - han var tuff och hade linnen jämt MEN skrev poesi också!) men mer än så blev det inte. Jag tror att det var musiken som inte nådde riktigt ända fram, men vad kan vara mer rätt för mig än operapop? Jag tror att min favorit kan vara Carlos Marìn - barytonen från Schweiz.

Nu är det ett varklighetsbaserat amerikanskt sportdrama på SVT. Med Keanu Reeves. Det känns ju bra at få utdelning för pengarna.

EDIT: OMG! Alltså, samtidigt som jag skrev det här så sände tvåan en livekonsert med Green Day. Dookie utgjorde soundtracket till i princip hela min och Ruthies sambo-period. Det började redan i flytten. När jag körde från skogen till Hallonbergen (med släp, no less) med alla prylar så tog jag med mig en vän (vi kan kalla honom Johnny [säsong fem]), men han visade sig ha ganska lågt underhållningsvärde (han somnade typ hela tiden) så då spelade jag Dookie för honom för att han a) aldrig hade hört hela skivan (alltså, THE HORROR) och b) det är en utmärkt åka bil-skiva. Den passar också bra i flera andra situationer, gärna med alkohol och yatzy.

EDIT II: Shit, det är inte bara konsert, det är även bakom kulisserna-klipp! I värsta MTV-andan! Billie Joe ser fett gammal ut dock. Och vad är grejen med trummisen, har han alltid varit ful? Det var bättre förr. Nu viftar hela publiken på armarna i takt till en fånig ballad (mina Green Day-kunskap sträcker sig alltså inte så himla mycket längre än Dookie, och kanske någon av de senaste hitarna). Jaha, det var inte en ballad. Tänk. Störiga klipp med färger som rinner. PowerPoint-effekter! Haha, nu spelas When I come around i bakgrunden. Jag måste sluta titta på det här nu, jag gillar ju inte ens att gå på konsert irl. Bara om de är max 30 minuter och inga extranummer.

första dagen på resten av mitt liv

Min födelsedag började bra och slutade bättre. Jag har hunnit med att bli sjungen för tre gånger (första gången strax efter midnatt, andra gången halv sju på morgonen och tredje gången vid lunchtid ungefär [fast det var bara en halv strof kanske]). Jag har fått flera trevliga meddelanden, åkt tåg med ett skrikigt barn, ätit pastasallad som var god, pratat om sex med tonåringar i två timmar, druckit två öl, fått presenter och umgåtts. Framför allt presenterna gjorde dagen. Det började bra med Allt av Martina Lowden, fortsatte med bioinbjudan (med popcorn! och läsk!) och slutade med en krambjörn, ett godissmyckekit, ett mycket fint kort, tulpaner och en ministrykbräda samt samtliga säsonger av OZ (brända, i fint fodral). Score! Nu ska jag ägna resten av mitt 23:e år till att gå på bio, stryka kläder och titta på fängelsedramatik. Känns helt rätt. Sen nästa år fyller jag primtal, och då blir det fest.

BAKING IS SCIENCE

grupparbetet igår tog två timmar. johannes hade inte bakat men han köpte en surgodis som han bjöd på. ingen ville ha. vi hade också ett great-minds-think-alike-moment, han och jag. det var fint.

idag har jag pluggat och spelat dataspel och kommit på varför jag är så dålig på det. det beror på samma grej som när jag bakar, jag har för yviga gester. i bakning betyder det kakao över hela köksgolvet, i dataspel betyder det att man tvärdör efter fem sekunder. tänk om jag skulle dö på riktigt varje gång jag spillde kakao i köken. dödensdöd skulle jag vara för länge sen.

idag fyller mary år också. det vill jag uppmärksamma med den här krambjörnsemon.

GRATTIS!

say you löv me. näver in my life.

idag är det alla hjärtans dag. jag har fått chokladhjärtan av mamma och csns visar sin kärlek genom att ge mig 3 160,00. jag känner mig väldigt uppskattade och älskad.
nu ska jag ha grupparbete, det ska bli spännande. om jag ska gissa
på hur lång tid det kommer ta så tror jag lika mycket på två
timmar som på att vi inte kommer bli färdiga idag. det ryktas
att johannes ska baka också, hoppas han inte har snorat i
bakverken bara.
/lucy

hörrni flickor

när jag blir typ 50 så ska jag börja kalla alla mina kvinnliga bekanta för flickor. speciellt mina kollegor, alltså de andra dagisfröknarna. "hörrni flickor" ska jag starta varenda mening med.
jag ser framemot det väldigt mycket, det kommer bli roligt.

ang. marys inlägg igår så kan jag upplysa alla som tänkte göra mig på tjocken att jag återigen är ofruktbar. tjii fick ni! ha! jag sweettalkade till mig nya hormoner från barnmorskan idag så nu är jag safe och behöver inte gå marys framtidsdystropi till mötes, yes alltså.
/lucy

närmare fyrtio än trettiosjukommafem

Bra:
- Jag var skitsur och bitter innan helgen för att jag trodde att alla var emot mig och att mina medarbetare i organsiationen som organiserar det där kulturprojektet var dumma i huvudet och inte såg min potential och what have you. Fast sen visade det sig vara ett missförstånd!

- Jag fyller år på torsdag.

- Jag har ett jobb som man får pengar för (tack vare Sofia - tack Sofia! Det är nog mitt bästa jobb någonsin!)

- Min plan för resten av dagen innebär bad, chips, ungdomslitteratur och Cityakuten.

Mindre bra:
- Lucy hittar inte sitt p-pillerrecept, vilket innebär att hon kommer att bli på tjocken med någon främling any day och vi måste uppfostra barnet tillsammans fast Lucy kommer ju att vara en teenage mom nästan så hon kommer bara vilja knarka och dricka hostmedicin så jag måste göra allt själv och barnet kommer bli ett sånt där som mobbar för att det har det svårt hemma och så tar socialen det ifrån oss och Lucy glider längre och längre ned i knarkträsket eller kanske träffar en man som slår henne och har en schäfer och jag blir ensam katt-tant som ingen vill vara med för jag luktar konstigt och pratar med mig själv. Så säg till om ni ser det.

- En av de taskiga sidorna med att spendera mycket tid på en skola är att barnen är ju vandrande smittohärdar allihopa. Jag tror jag har feber, och jag är fett förkyld.

Annars:
- Lucy hade en föreläsare som förklarade att förkortningen HBT står för homosexuellt beteende. Hon pratade tydligen också om homosexuella och lesbiska. Alltså som i att män är homosexuella och kvinnor är lesbiska. Och jag tror inte som i att på engelska säger man ibland lesbian and gay utan homosexuell - det är ett ord som i svenska språket endast används för att beskriva mäns sexuella läggning.

se det var ett riktigt kalas

Jag mår som jag förtjänar. Igår var jag på 40-årskalas på en HERRGÅRD bevars. Det var kul, jag minglade, dansade till rockenroll och drack hysteriska mängder vin. Jag gick även vilse 20 meter från huset, och blev begeistrad över Echo and the Bunnymen-skivor av någon anledning. Det är ett av mina starkaste minnen från kvällen. Jag minns också att jag fick ett sms av Lucy som jag försökte svara på flera gånger under kvällen (jag tror att jag framför allt försökte förklara att jag bara hade druckit LITE vin och att jag också var glad över att The Ark gick vidare i melodifestivalen) men tydligen aldrig lyckades med? Idag har jag åkt tåg, haft lite dagen-efter-ångest, mått illa och re-designat bloggen (vilket tog typ tre timmar, för jag förlorade mig i byta färg på text-funktionen).

Jag ska se på teve nu, jag hade tänkt skriva mer men det får bli senare. Mest ville jag bara inviga den nya designen!

-Mary

jag har skuggat dig i år, sparat varje klipp

igår åt jag typ tjugo kakor, idag har jag ont i magen.

sen ägnade jag natten åt två saker som jag egentligen inte tycker om, men gör ändå, för jag kan inte låta bli. jag är väl svag i köttet eller så. hatkärlek skulle man också kanske kalla det.
sak #1 jag gjorde var att kolla på gamla scrubsrepriser. det är inte själva kollandet jag inte tycker om, det är en fin liten småskrivad komediserie, men alltid lagom till jd's fördjupade voiceovertankar så kommer jag på mig själv med att typ sitta och vara rörd och känna hur det sticker i hjärtat och bara DET ÄR SÅ SANT, DET ÄR ALLTID SÅ DÄR, PRECIS SÅ ÄR MITT LIV EXAKT I ETT NÖTSKAL. det är det ju såklart inte. mitt liv har ingenting med det där att göra, det är en teveserie, det är pålåtsas. jättepålåtsas. jag vill inte få livsuppenbarelser och aha-upplevelser av nånting som jag har sett fem gånger innan. hate it.
sen gjorde jag min värsta värsta sak. alltså sak #2 som jag egentligen inte tycker om. jag internetstalkade. det är min sämsta ovan och den har aldrig aldrig gett mig något annat än besvikelser och hjärtesorg, för att vara lite melodarmaqueen. som vanligt fick jag veta en massa saker jag verkligen inte behöver veta, och som jag framförallt inte borde veta. det är så himla svårt att umgås med folk som man vet en massa saker om som dom inte vet att man vet. damn you internet! sluta vara en källa för min aldrig sinanade nyfikenhet. jag kan inte hantera att ha tillgång till så här mycket information. om jag var lite mer psykotisk skulle jag vara livsfarlig.
alltså jag måste sluta, erkänna att jag har ett problem och joina ett 12stepsprogram. fast jag har för mig att ett av stegen innebär att man ska be om ursäkt till dom man sårat, frågan är då om jag måste avslöja att jag för folk har stalkat dom? guuud vad pinsamt. undrar om det skulle vara mest pinsamt med dom som är mig nära eller dom som jag bara känner lite grann. huhu.
/lucy

eye of the beholder

Efter att ha surfat runt lite på olika fråga doktorn-hemsidor så har jag till slut diagnostiserat mig själv med en vagel i ögat. Mycket odramatiskt och ganska äckligt - något av en besvikelse alltså. Men det gör i alla fall ont i ögat varje gång jag blinkar vilket gör att jag får ont i huvudet och blir på allmänt dåligt humör. Som tur är har jag spenat- och fetaostpaj att se fram emot om en halvtimme sådär.

Jag och Lucy har diskuterat vad en dokumentärfilm om Lucy skulle handla om, om någon (typ hennes bror) gjorde en sådan om henne. Vi kom fram till några olika förslag, bland annat skulle den kunna handla om Sjunde himlens (teveserien alltså) plats i Lucys liv. Eller så skulle dokumentärfilmaren kunna filma oss när vi kollar på MTV, för det är då vi har våra bästa diskussioner. Bland annat pratar vi ganska ofta om EMO. EMO är en källa till stor förundran och många teorier i det Camdenska hemmet. Jag skulle vilja mana alla läsare av det här till att ge sin egen defenition av emo i kommentarerna. Vi fattar ingenting. Vad är emo - egentligen? Vilka kan kategoriseras som emo? Vad är utmärkande för genren? Vilka förgrundsfigurer finns inom emon, och skulle de själva välja att definiera sig som emo? Vad är skillnaden mellan emo och gammal hederlig nu-metal? Längre låttitlar? ALLTSÅ DET ÄR EN DJUNGEL.

UPPDATERAT: Det finns såklart en mycket informativ artikel på Wikipedia om ämnet. Här. Jag tror iofs att det är tredje-vågs-emon som jag och Lucy har funderat mest över, och jag känner inte riktigt att det har klarnat helt än.

HEJ KONSUMENT (jag med!)

Senaste impulsköp: choklad
Bästa promenad: på morgonen, till skolan (alas! no more)
Favoritdryck: vatten
Äter lyxmiddag på: på mammas bekostnad
Favoritgata: lugna gatan
Favoritgalleri: jag gillar bara museum
Favvosajt: wikipedia.org
Här bjuder jag mamma på middag: ibland lagar jag mat åt min mamma när jag är hemma hos henne. hon betalar
Favoritförort: eh, räknas hallonbergen?
Fikar gärna på: galento
Bästa lunchställe: hemma, eller kanske copacabana?
Favoritgrönsak: avokado
Favoritfärg: grön och grå
Favoritmärke: apotekets egna
Favoritdjur: katt, och nästan alla djurbarn
Bil: miljöklass ett såklart. fast egentligen vill jag ha en såndär stor amerikans bil med helt framsäte och växelspak vid ratten
Världens bästa nu levande konstnär: david shrigley eller christopher wool kanske
Favvoskor: fotriktiga skor
Klädkonto per månad: väldigt lite
Modeförebild: ingen speciell
Motionerar: jag tänker ganska ofta att jag ska gå på friskis
Det dyraste jag köpt: som jag betalat helt själv: min mobiltelefon tror jag (annars HYRAN varje månad)
Mode jag aldrig vill se igen: tröjor med fluff runt halsen och längst ut på ärmarna
Favoritprodukt på Systembolaget: gin
Bästa fyllekäket: HALSTRAD HALLOUMI MED SPENATSALLAD
Dansar helst till: också musik jag kan sjunga med till - men jag dansar sällan nykter och när jag väl är full är det ganska mycket anything goes
Senast gnolade: do you know the way to san josé (dionne warwick)
Senaste fyndet: i matväg: billig mat på pris extra. i prylväg: billiga hårnålar på h&m
Bästa diktsamlingen: howl (hahaha!)
Favoritprodukt på apoteket: det finns så många! jag gillar ju starka smärtlindrande medel och hostmedicin, men också ansiktstvålen och olivdeodoranten
Bästa förfestmusiken: justin
Reser helst till: skogs. oftast i alla fall. helst skulle jag vilja resa till folk jag känner som bor på andra orter.
Bästa färdigmaten: pulvermos
Favoritlyxartikel: dyrsprit och dyrjuice
Älsklingslukt: glansigt tidningspapper, kaffe (innan det blir dryck) och mjukmedel
Senaste upptäckt i Stockholm: tvärbanan
Bästa sunkhaket: dovas
Värsta huvudbonaden: spexig skid- eller snowboardåkarmössa med saker som sticker upp
Mitt sämsta köp någonsin: jag brukar vara ganska nöjd med det mesta, men min digitalkamera som jag köpte för några år kukade ur nästan direkt och jag har typ aldrig kunnat använda den.
/MARY

HEJ KONSUMENT (tribute till andreas wilson)

Senaste impulsköp: tulpaner.
Bästa promenad: morgonpromenad.
Favoritdryck: persian earl grey.
Äter lyxmiddag på: pappas bekostnad.
Favoritgata: ploggatan.
Favoritgalleri: så pretto är jag faktiskt inte.
Favvosajt: sl.se
Här bjuder jag mamma på middag: hemma.
Favoritförort: guldish (a.k.a. bredäng).
Fikar gärna på: tullys, dom har den godaste chaien.
Bästa lunchställe: mackbaren på cafe tr3an.
Favoritgrönsak: avokado.
Favoritfärg: röd.
Favoritmärke: body shop.
Favoritdjur: egentligen tycker jag inte om djur, men katt. och rådjur och flamingo av estetiska skäl.
Bil: NEJ.
Världens bästa nu levande konstnär: liselott watkins.
Favvoskor: tygskor.
Klädkonto per månad: inte så mycket, men det är för mycket, att spendera pengar ger mig ångest.
Modeförebild: fram till jag var 14 var det johanna. då var det robynhipphoppstilen och lady soul som gällde. sen kom jag liksom av mig.
Motionerar: friskis!
Det dyraste jag köpt: jag är ganska billig i drift. eller så låter jag nån annan betala.
Mode jag aldrig vill se igen: savannbyxor med synlig gylf.
Favoritprodukt på Systembolaget: crystaaaal.
Bästa fyllekäket: HALSTRAD HALLOUMI MED SPENATSALLAD.
Dansar helst till: sånt jag kan sjunga med och välta runt till.
Senast gnolade: den nya signatur melodin till felicity.
Senaste fyndet: zucchini 19.90 kg.
Bästa diktsamlingen:bruno k öjer medan giftet verkar.
Favoritprodukt på apoteket: försvarets.
Bästa förfestmusiken: destinys child.
Reser helst till: mina vänner.
Bästa färdigmaten: färsk tortellini.
Favoritlyxartikel: guld.
Älsklingslukt: peppar, fix, rökmaskin.
Senaste upptäckt i Stockholm: lärarhögskolan.
Bästa sunkhaket: baba.
Värsta huvudbonaden: plyshkeps.
Mitt sämsta köp någonsin: ett par blommiga skor för 69 kronor som jag och pappa köpte när jag skulle köpta skor när jag var typ 9. pappa hade inget tålamod och föreslog massa fula skor hela tiden, eller tyckte dom jag ville ha var för dyra så jag tog dom blommiga så vi skulle gå därifrån nån gång.
/LUCY

ur min kurslitteratur:

i kapitlet "mänskiliga möten" berättas det om olika kommunikationssätt och möten. "Ytterligare en mellanform är de numera allt vanligare kommunikationssätten som sker via "Internet", som blev tillgängligt för den globala allmänheten via öppnadet av "The World Wide Web" i mars 1989. På "webben" kan möten ske såväl i nuet som med tidsfördröjning."
boken är från 2000.
/lucy

EDIT EDIT EDIT!

okej, nu har den helt plötsligt återuppstått!
den förtappade själ som är jag ser åter ljuset. herren vare prisad. amen.

internet är för alltid

en av de värsta saker jag vet är när folk slutar blogga/lägger ner sina hemsidor. det är verkligen inte okej. har man engång börjat får man inte sluta. internet är evigheten, ska det vara så svårt att förstå.
en av min bästa bloggare la ner förra våren nångång, typ två månader efter att jag hade hitttat henne. det var den dära en svensk bridget jones, ni kanske läste den, allmighty bloggsigge (som också slutatde!) hade den som favvo.
iallafall. den. var. så. djävla. bra.
hon som skrev var en såndär anonym som är totalt utlämnade. det var så djävla fantastiskt. det var den bästa kärlekshistoria jag läs, ångesten och ruset och allt var verkligen påriktigt, jag kände allting, hennes språk var helt fantastiskt, det var poesi och det skar i mig varje gång.
jag ville veta hur det skulle gå, det gick åt helvete, det blev lite bättre, hon föll ihop, hon föll isär, samlade sig, trillade dit igen. och så blev det mer och mer rus, mindre ångest, mer kryptiskt och så tog det tvärslut. en dag var den bara borta. inte bara ouppdaterad, utan raderad, inte längre existernade på blogspots yta. jag fick aldrig veta hur det gick. jag tänker fortfarande på henne och hennes A ibland.
sen finns det en dagbok, alltså inte en blogg, för det här sträcker sig långt tillbaka i tiden, till den tiden då folk hade personliga hemsidor med adresser som go.to/jump.to/run.to/swim.to/ etc. och det man hade där kallades internetdagböcker. där finns det en dagbok, eller fanns. det var den första personliga hemsidan jag började följa, återkomma till. jag var väl femton, hon som gjode hemsidan typ tre år äldre än mig. jag har alltså läst hennes dagbok i nästan sex år. jag har tittat på alla hennes bilder, jag har klätt på kilppdockan hon gjorde av sig själv, jag har läst hennes upplagda sms och jag vet vad alla hennes vänner heter och hur dom ser ut.
hon har påverkat mig mer än någon annan, alla fräsiga uttryck jag kan har hon lärt mig, hon lärde mig att man kan göra t-shirttransfers med sin skrivare, hennes pysseliver smittade av sig på mig, hon fick mig att inse att färgkoordinering är det enda rätta, hon breddade mitt musikintresse från kent till resten av den svenska poprocken, visade vägen till hultsfred, nästan allt mitt populärvetenskapliga vetande kommer från henne, hon pushade mig i rätt feministisk rikting, hon skrev om kreativt skirvande på södertörn så att jag hittade dit.
hon har gjort en tischa till mig och en till min lillebror, hennes lillasyster brukar hälsa på mig, men jag har aldrig träffat henne. men jag har stalkat henne så jag känner henne bättre en många av mina vänner. hon var mitt livstilsmagasin.
så, en dag i november så försvann hon. poff borta. jag har kännt mig lite vilsen enda sedan dess, liksom jaha, now what? ibland kan jag bli riktigt sur på henne för att hon inte är där längre. sex år, det är en lång tid, man kan inte bara försvinna sådär, det är inte okej! har man börjat så får man aldrig slutat. aldrig. internet är för alltid.
/lucy