så glad ändå att leva i ett tidevarv där sånt inte skämtas bort utan får helt rimliga följder.

var på amy schumer ikväll. när hon pratade om spanx och sin kropp och annat så vårla nån på parkett show your tits. amy pausade,  fick publiken att peka ut honom, hånade honom och sa att om han gjorde om det så åkte han ut. sen återgick hon till sin stand up och då skrek han samma sak igen. och då åkte han ut. från en fullsatt arena. som jublade över att han åkte ut.

jehuet.

i lördags var jag på efterfest i borgmästarhuset vid södermalmstorg. med min pappa, två av mina kusiner och en random 16åring som åkte samma buss som oss från kummelnäs. vet ni när 16åringar är födda nuförtiden? på 00talet. hur är det ens möjligt? 1998 var ju för fem år sen.
aja. först var vi alltså på fest i kummelnäs. min farbrors sambo fyllde 50. min bror närvarade i typ tjugominuter under vilka han mest hjälpte till att parkera om ett släp.
sen var det jag och min pappa och tretti pers varken jag eller han träffat förrut. ändå visste alla jag pratade med vem han var. ett sånt himla mingeljehu!
hur kunde han få mig till barn?
jag hängde mest med hipsterkusin, pratade hår och försökte gissa det inhyrda rockbandets instrument.

lönsam liten vän.

hade medarbetarsamtal idag.
följande framkom:
jag är glad
jag borde tillåta mig att känna mig otillräcklig
det är inte troligt att jag kommer bränna ut mig
förskolan kan nog köpa in surfplattor

drömde i natt om chips med ingefärssmak. finns det? om ja, är det så gott som jag drömde?

så ovilsam vecka.

RÄTT intensivt att få en ny kollega alltså. samt att få ett nytt schema där man på torsdagar öppnar. klockan sju.
nu ska jag klä mig i i dresscoden "fredagsaw" och sjunga in hösten på bonniers konsthall.

idag var vi på ikeamuseet. jag var väl som ett barn på disneyland. vi var där i sex goda timmar. föredömlig mat. exeptionellt bra museieshop. skärmar där man kunde bläddra i gamla ikeakataloger. OCH den nya!
men ja, helt ärligt är det typ roligare att vara på vanliga ikea.

baby dry your eye.

man skulle kanske kunna tycka att jag fyllt min gråtkvot för dagen där på tåget i förmiddags.
men nu var det så att jag skulle se marit bergman ikväll. och som andra låt spelade hon this is the year och sen var det kört. för även när jag nostalgigråtit klart till den liksom fortsatte hon ta upp gråtiga ämnen. ensamma elefanter. kraschade evighetsvänskaper. barnhuvuden som dunkas mot perronggolv. öar som blir ett land.
och när hon som sista låt spelade en sommardag på stranden stod jag och sandra och huklade i varandras armar.

waterworks.

på tåget ner till malmö med öronen fulla av soundtrack i p2, tema under vattenytan. mycket nöjd med att vaggas runt av både tåget och undervattensljuden. ett vegetativt tillstånd. tills det plötsligt börjar handla om lilla sjöjungfrun, då reser sig håren på armarna bara johanna kolijonen säger disney och när hon påar del av din värld med bakgrundshistorier om kompositörens aidsdiagnos och hur teamen flyttade till honom för att kunna fortsätta arbetet att tonsätta och skriva min barndoms mesta disneyhittar innan han gick bort. och dessutom ritar upp det rakt nedåtstigande ledet från ariels till belles till elsas, från broadway importerade, what-i-want-nummer. då bara att kapitulera inför tårfloderna.

god morgon! nu är det slut på arbetsveckan, låt semestern börja! så bra det blev detta, första arbetsveckan borde alltid avslutas med en semesterdag.

hans farfar gick alltså bort i början av sommaren

idag var det några av barnen som satt och bläddrade i sina trygghetsböcker (dvs laminerade häften med deras släkt och vänner) och ett barn kom till en bild på sin farfar och tjoade glatt titta här, farfar är inte död längre!

squattande ugglan.

är lite jobbchockad. dvs så trött så trött. har också träningsvärk pga har suttit så himla mycket på huk tror jag. känns ju rätt sympatiskt ändå.
också så jobbpeppad. hade första ordentliga mentorsamtalet med min mentee idag. så vettig hon är! och genomskådande. hon ser rakt igenom sånt som tog mig två år att upptäcka. well. vi diskuterade lite olika saker som hon funderade över, och när vi pratat klart sa hon "vad klok du är!". så fint beröm, man vill ju helst av allt va klok.

nog för att jag brukar få som jag vill men detta är rekord.

kan tydligen vara o e r h ö r t manipulativ om jag lägger den sidan till?

bring it hösttermninen!

s från mitt jobb ringde förut och peppade upp mig för att börja jobba imorgon. eller egentligen ringde hon för att höra när hon började jobba egentligen, alltså vilket schema som gällde. men sen när vi la på, och hon sa vi ses imorgon, det blir kul, på ett sätt som inte var ett hundra procent uppriktigt så kände jag ändå att jag tycker att det ska bli kul. trots allt. trots all skit och alla turer kring v i våras, trots min dumma chef, trots att jag sålt min själ till ett bolag som aldrig kunnat skilja rätt från fel. trots att jag under det här läsåret kommer få två helt nya kollegor, och plötsligt, med mina sex år där, vara den som jobbat längst av oss tre. det kommer nog bli kämpig, och jag känner mig lite peppad på det. att härda ut. att inte skicka, vara den som sitter lugnt i båten, den som är klippan som alla kan luta sig mot. för jag tror verkligen det kommer bli stormig.
men nästa måndag börjar en helt ny barnskötare som jag fått vara med och rekrytera. jag tror att hon vill lära sig allt och jag vill lära henne allt. för första gången i världshistorien ska vi inte skola in ett enda barn nu. istället ska vår barngrupp minska till elva 2-3åringar, som alla har gått hos oss minst ett år. så liten grupp, så stora barn! m ö j l i g h e t e r n a i detta! alla nya sätt jag kommer behöva utmana dom på, alla sätt de kommer utmana mig!
och jag längtar efter k. och alla de där elva. eller först kommer de vara tretton ett litet tag. och jag längtar efter den fina fina avdelningen som jag städade upp, organiserade och möblerade i ordning innan jag gick på semester.

i min ungdom speglade jag mig ofta.

lyssnar på en inspelning av när jag och min bästis pratar om mitt favvoband samtidigt som jag livekommenterar den i en chatt med min bästis.

samson came back to bed told me that my hair was red.

idag har jag färgat håret och målat naglarna. och köpt en julklapp till min pappa. det är bara augusti och jag har redan köpt två julklappar till honom! han som är min svåraste att köpa julklappar till.
rörde ihop en RÄTT bra bash med henna alltså. så. himla. rödhårig nu. var länge sen det vart så intensivt. synd att det ska regna imorgon för jag vill helst sitta ute och spegla mig i solen. mitt nyhennade hår i solen. det skulle kunna skrivas romaner om det.

sex år! det är så väldigt mycket mer än fem. sofia påpekade att innan jag vet ordet av har det gått tio år.

fick upp den här fb-statusen idag: "är min egen förskollärarklyscha. på röd kronans damcykel, i gudrun sjödén-regnrock och med kånken på ryggen." vilket betyder att det idag är sex år sen jag började jobba med det jag är utbildad till. på samma arbetsplats som jag fortfarande arbetar på.
det som liksom var ett halvårsvikariat som jag medvetet sökte för att det skulle var lättare att dra. (obs! kunde lätt ha fått fast tjänst på dirren på andra ställen! obs!) och är jag fortfarande kvar.

kolla kolla.

idag jobbade ellen sin första dag efter semestern men gick hem klockan 13 så hon kunde äta lunch inklusive efterrätt med mig samtidigt som vi kollade på looking the movie. som vi har längtat och peppat. de första tio minutrarna skrattade vi åt ALLT som sas, helt yra av glädje över att få se alla igen. sen förhöll sig framförallt ellen lite mer sval. jag tycket det var mysigt rakt i mål. hade velat ha mer (typ en avslutande säsong. så korta plotar ibland. stressigt! hehe, motsägelsefullt i en att tycka att det är stressig i en serie som bygger på att inte alls va plotdriven.)

nån gång var det nån som jämförde looking med girls. typ det är som girls fast med gays. det är det ju inte. men, nån sa också att det är anmärkningsvärt att den mest intressanta karaktären i girls är en kille. på samma sätt tycker jag att det är anmärkningsvärt att den bästa karaktären i looking, en serie om bögar, så är faghagen den bästa karaktären. åh doris. jag älskar henne. hoppas hon får en spinoff.

hemma igen, hemma igen, ba ligger här bland prylar och pinaler.

är hemma efter två veckor på landet. vet inte när jag var bort hemifrån så länge i streck senast?
extremt glad över att jag städade innan jag åkte. alltså det behöver ju såklart ändå städas/röjas/organiseras men jag kommer aldrig så långt annars för jag behöver alltid ta i tu med strösslet innan. nu behöver jag kanske packa upp, får se när det blir gjort. men kan istort sett börja med skrivbordsröj, kylskåpsresn, bokuppställning. sen. nu ska jag kolla på teve tills ögonen blir fyrkantiga. en viktig del av semstern.

jag vet hur man väntar.

när jag var liten och var på landet hela somrarna hade vi rätt ofta besök. kompisar och släktingar kom, sov några nätter, och sen åkte de hem igen. 

jag minns så extremt tydligt känslan av att vänta på att de skulle komma. det var ju rätt ensamt här i skogen. först väntan i flera dagar på att det skulle bli ankomstdagen. och sen när den dagen kom, väntan på telefonsamtalet. telefonsamtalet som ringdes innan de åkte hemifrån, utifrån vilket man kunde beräkna ungefär när de skulle vara fram. om de inte åkte fel. rätt ofta åkte de fel. och sen då efter det där samtalet, då började den längsta väntan. den var oftast ungefär en och en halv timme lång. tiden det tar att åka från stockholm hit till landet. den längsta tidsrymd som fanns. det var fyllt av pirr och uttråkning. på helspänn. blickandes mot vägen, hörandes i syne hur en bil skumpa fram mjukt på den grästäckta marken. att försöka sysslesätta sig var omöjligt, väntan blev ett limbo. närsomhelst kunde de komma! den väntan gjorde mig galen. 

hamnade i samma känsla häromdagen när jag väntade på att sofia + familj skulle komma hem från kolmården. kastade blickar ut genom köksfönstret, försökte sysslesätta mig men var ändå fixerad vid åkerkanten och hade öronen på helspänn efter motorljud. 

en annan extremt stark känsla från barndomen var när de åkte igen. alltså då. hur bottenlöst tomt det kändes inom mig. hur jag vinkade sprang parallellet med bilen som åkte iväg längs gräsmattan men alltid blev kvar med en känsla av övergivenhet. och genast påbörjade nedräkningen till nästa påhälsning. 

riktigt så jobbigt var det inte att säga hejdå imorse när sofia och de for igen. de ensamma somrarna har ändå lärt mig att vara just ensam. och nu kan jag tillochmed uppskatta det.