kärt huvudbry.

imorgon är det popaganda. jag har outfitångest. det är min vanligaste ångest. och bästa ångest. eller ångest är väl ett starkt ord i sammanhanget. men det är ett huvudbry, ett som jag gärna har. tänker alltid så mycket på vad jag ska ha på mig, på ett sätt som är löjligt och lite pinigt, men det är också så kul. tommy brukade håna mig för det oerhört ytliga i att ligga vaken och tänka ut vad jag skulle ha på mig nästföljande dag, men det är faktiskt oerhört praktiskt att ha en plan ju! att vara lite förutseende. sparar tid på morgonen osv. inte så kul att klä sig för jobbet när man måste vara så praktisk. (fast lite kul att kunna rättfärdiga batmantajts.) inga dinglande örhängen, inga långa svepande kjolar, inga ömma material. därför blir det ju också extra kul att tänka ut vad man ska ha på sig när dessa hänsyn inte behöver tas. all in med ömma, dinglade, svepande! maxa, passa på,

umgås och ha trevligt tillsammans.

när det är bra att vara ett samtalsämne.

idag sa min chef kom maja, jag måste tala om en sak för dig. jo, idag var det en förälder som kom in på mitt kontor och stängde dörren efter sig. hon sa att hon hade pratat med några andra föräldrar på förskolan, dom som bor i samma område som hon, och nu kände hon att hon ville vara språkrör för det dom hade talat om. hon menade att föräldrar är ju väldigt bra på att mobilisera motstånd när de tycker att något som rör deras barn inte står rätt till, då skrivs det insändare och anordnas föräldragrupper och kommunpolitiker kontaktas. men att de är sämre på att föra fram det som är positivt. men nu hade iallafall de här föräldrarna kommit att prata om hur himla bra de tyckte att jag var, och den här föräldern ville verkligen säga det till min chef, att maja är så bra, det tycker vi allihop, och vi ville verkligen att du, som chef, skulle veta att vi tycker det. och vi hoppas att du också vet att maja är bra. ja, hade min chef sagt, det vet jag. jag ska säga det till henne.

ös.

efter jag skrivit det där igår lyssnade jag på en gråtig kentlåt och grät lite. gulligt gjort av mig.
idag är jag gladare. har haft avdelningsmöte/pepprally med mina kollegor och bokat av en massa saker. fick även värsta lyxiga gottekorgen i hejdåpresent av ett barn som bytte avdelning. alltså vi fick en var . helt sjukt, k sa det är alldeles för mycket! barnets mamma sa nej det är alldeles för lite! gulligt gjort av dem.
förra veckan hade jag överlämnadesamtal tillsammans med s och hon sa sen när vi gått igen om alla fem samtalen att hon tyckte jag pratade så bra med föräldrarna. att det kändes som vi hade en kommunikation som var uppriktig och ärlig. har tänkt så himla mycket på vad hon menade, jag tycker det är ett superfint beröm, men jag har inte alls sett på det så. utan mer som normalt beteende. iochförsig helt motsatt hur jag beteende mig i början av min förskollärarbana. ja, det är väl fint att man utvecklas och så.
imorgon börjar inskolningen. inte för mig alltså, jag kommer ha fullt upp med dom gamla. och att hålla ställningarna. ska testa en ny approach som typ är fulltösmedvetslös! trygghet genom aktion!

trött och blasé och uttråkad och ensam.

jag undrar lite vad som hänt med mina relationer. eller ja, jag vet väl vad som hänt med dom. några jobbar hela tiden, några är med sina barn hela tiden, några har flyttat, några är en kombination av de tre, några kostar mer än de smakar. och sen är listan slut.
det kanske inte är en helt sanningsenlig uppräkning, men det finns hinder för att umgås hela tiden (är jag ens intresserad av det?) och det känns som när man föreslår att ses så hindrar man dem från att jobba/vara med sina barn/bo på annan ort. och man (jag) orkar bara vara så pass tärande. kanske är det det som det handlar om. att jag känner att mina anspråk på umgänge tär och stör. att det är tjat. att folk tröttnar. att det finns en kvot och den är fylld för alla andra långt innan den är fylld för mig.
och samtidigt. jag ids inte. jag trivs oerhört bra i mitt eget sällskap. men ja. det här med att vara sällskapssjuk och folkilsk samtidigt. story of my life.
jag är bara trött och blasé och uttråkad och ensam.

jag öppnar mig, och så stänger jag igen. eller jag råkar öppna mig, spiller ut, pratar brevid mun. sen ba oops. zip! sch.

som vanligt.

i fredags slutade en av mina favoritfamiljer på förskolan. för att de ska flytta till andra sidan jorden. jag initierade för första gången att krama en förälder. vi kramades länge. och sa saker med grötiga röster och tårade ögon.
imorgon är allt som vanligt på jobbet igen. eller nästan iallafall. åh, jag älskar som vanligt. mitt bästa tillstånd. vecka 33, min favoritvecka, jobbmässigt.

min superkraft är att jag kan bli nostalgisk över nästan vad som helst.

har köpt en ny tele och det var inte en dag för tidigt. har inte kunnat smsa som en normal person (telefonen skriver helt på egenhand s i olika varianter efter varje bokstav samt författar 8meddelande långa sms innehållandes enbart punkter ) sen typ oktober och inte kunnat ringa som en normal person (bara burkigt) sen typ maj. spotify crashar så fort batterierna tar slut och surfa är det inte tal om, av samma orsak som smsfailandet.
har suttit och försökt föra över det som är viktigt att ha kvar. och med försökt menar jag att jag har försökt bestämma vad som är viktigt att ha kvar. hatar ju att slänga saker, men vill lite slänga allt i bland. rensa. rena. har argumenterat med mig själv kring en nedladdad skivas fortsatt varande eller icke varande. en hand i himmelen som fått följa med sen min förrförra telefon. även om jag väl skulle kunna ladda ner den i spotify så känns det inte helt tryggt. liksom, kan man lita på att spotify är föralltid? att dom alltid kommer tillhandahålla en hand i himlen närhelst jag behöver den? tror inte det va. det känna alldeles för risky. den skivan får flytta med en tredje gång. kan inte leva i en värld där den inte är ett knapptryck bort.